Domstols Målregister

Målet gäller: Avskrivning enligt 19 § första stycket varumärkeslagen.

Ink datum: 1999-08-24

Reg datum: -

Överklagat: -

PRV:s nummer: 97-10377

PRV beslutsdag: 1999-08-17

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: -

Klass: -

Juridiska sökord: Avskrivning: Laga förfall; Postgång

Tekniska sökord: -

Lagrum: 19 § varumärkeslagen (1960:644)

Måltyp: varumärke

Utgång: bifall

Beslutskategori: vägledande

Klagande

Klagandetyp: sökande

Namn: Svenska Elspar Ekonomisk Förening

Ombud: Gunnar Blomberg, Wistrand Advokatbyrå

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: -

Ombud: -

Fler Motparter: -

Referat: Principen om laga förfall har ansetts tillämplig i ärenden om varumärkesregistrering.

Referat fortsättning : -

Text: RÄTTENS AVGÖRANDE

Patentbesvärsrätten undanröjer det överklagade beslutet och visar ansökningen åter till Patentverket för fortsatt handläggning.

YRKANDE M.M.

Svenska Elspar Ekonomisk Förening (föreningen) ansökte den 19 november 1997 om registrering av varumärket ELSPAR i figur. I föreläggande dagtecknat den 1 april 1999 och adresserat till föreningens ombud, advokat Gunnar Blomberg, angav Patentverket att föreningen svarat på tidigare föreläggande i ärendet men att hinder mot att registrera märket alltjämt fanns dels på grund av att märket var förväxlingsbart med en tidigare registrerad firma och dels på grund av att disclaimer erfordrades för ordet ELSPAR. I föreläggandet gavs föreningen möjlighet att bemöta och i övrigt yttra sig över de hinder som anförts senast den 24 juni 1999. Vidare angavs att uteblivet svar skulle medföra att ansökningen med tillämpning av 19 § varumärkeslagen skulle komma att avskrivas.

Patentverket avskrev genom det överklagade beslutet ansökningen sedan fristen enligt föreläggandet utlöpt utan att något svar inkommit från föreningen.

Föreningen har, såsom det får förstås, i Patentbesvärsrätten yrkat att Patentverkets beslut skall undanröjas och till stöd för sin talan anfört att avskrivningsbeslutet är felaktigt eftersom anstånd med yttrande över föreläggandet hade begärts till den 3 september 1999.

Föreningen har gett in kopia av en skriftlig begäran om anstånd, daterad den 18 juni 1999, och uppgett att den skickades till Patentverket som vanligt brev direkt efter upprättandet.

Domstolen har med tillämpning av 5 § lagen (1977:729) om Patentbesvärsrätten förordnat att målet skall avgöras i plenum under deltagande av domstolens samtliga lagfarna ledamöter.

SKÄL

En utgångspunkt är att den som skickar en handling till en myndighet bär risken om handlingen inte kommer fram. En princip som i svensk rätt har genomslag på olika sätt är dock att den som till följd av laga förfall är förhindrad att fullgöra något i ett mål eller ärende inte skall drabbas av rättsförlust på grund av sin underlåtenhet. Laga förfall är enligt 32 kap 8 § rättegångsbalken, RB, då någon genom avbrott i den allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt hindrats att fullgöra vad honom ålegat. Omständigheter som under vissa förutsättningar ansetts kunna konstituera laga förfall är bl.a. sådana förseningar och andra störningar i postgången som det inte funnits anledning att räkna med. Mot denna bakgrund har fråga uppkommit huruvida principen om laga förfall kan anses tillämplig i ärenden om registrering av varumärken och, om så är fallet, huruvida föreningen i detta fall kan anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att svara på Patentverkets föreläggande.

Principen om laga förfall gör sig gällande på olika sätt i mål eller ärenden som pågår å ena sidan och i mål eller ärenden som är avgjorda och där avgörandet vunnit laga kraft å den andra. I det förra fallet kommer principen till uttryck på så sätt att den som har laga förfall inte skall drabbas av påföljd på grund av underlåtenhet i det pågående målet eller ärendet. I det senare fallet kommer den till uttryck genom att den som har laga förfall efter särskild ansökan kan få en försutten tid återställd. Vid bedömning av huruvida principen om laga förfall kan anses tillämplig i varumärkesärenden bör därför särskilt beaktas om den enskildes rättssäkerhet kan anses tillgodosedd genom möjlighet till återställande av försutten tid.

I de författningar som reglerar förfarandet i de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna finns uttryckliga regler om laga förfall i pågående mål och ärenden, se 32 kap. 6 och 8 §§ RB och 45 § lagen (1996:242) om domstolsärenden samt 46 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL. Även i lagen (1977:729) om Patentbesvärsrätten finns, genom hänvisning till FPL, en bestämmelse om laga förfall (16 §). I förvaltningslagen (1986:223), FL, som innehåller de grundläggande bestämmelserna om bl.a. handläggningen i förvaltningsärenden finns dock inte några regler om laga förfall. Inte heller varumärkeslagen (1960:644), VmL – som innehåller flera bestämmelser angående handläggningen av varumärkesärenden m.m. vilka gäller framför de allmänna bestämmelserna i FL – inrymmer några sådana bestämmelser.

I den omfattande lagstiftningsprocess som låg till grund för 1971 års förvaltningsreform behandlades bl.a. frågan om författningsreglering av principen om laga förfall. I det första egentliga förslaget till en enhetlig förvaltningslag (Besvärssakkunnigas förslag) fanns sålunda en bestämmelse om att en ursäktlig underlåtenhet inte skulle leda till påföljd för part eller på annat sätt läggas denne till last, se SOU 1964:27 s. 27. I det fortsatta utredningsarbetet (Arbetsgruppens förslag) – som bl.a. syftade till att åstadkomma en mindre utförlig lagstiftning – ansågs dock den nyssnämnda bestämmelsen höra till dem som var självklara till innehållet och därför överflödiga, se SOU 1968:27 s. 50. Angående principens tillämplighet i förvaltningsrätten utan författningsstöd, se vidare SOU 1940:23 s. 17, SOU 1946: 69 s. 64, SOU 1955:19 s. 89 och SOU 1964:27 s. 267, Sven Sjöberg (Meddelanden ur förvaltningsrättslig praxis) i FT 1940 s. 309 not 2, Halvar G.F. Sundberg, Allmän förvaltningsrätt, 1955 s. 223 och Ole Westerberg, Förfarandet i förvaltningen, 1969 s. 17 samt RÅ 1953 I 260.

Under departementsbehandlingen av Arbetsgruppens förslag berördes inte frågan om tillämpningen av den allmänna principen om laga förfall i pågående förvaltningsärenden. Anledningen härtill synes ha varit att man godtog de överväganden som Arbetsgruppen gjort i fråga om lagens omfattning och att det därför inte fanns skäl att ta upp sådana frågor som gruppen bedömt som självklara, jfr prop. 1971:30 s. 284 f. Några bestämmelser angående laga förfall infördes följaktligen inte i 1971 års förvaltningslag, ÄFL. Det bör dock nämnas att frågan om laga förfall i ett avseende var föremål för vissa överväganden under departementsbehandlingen av förslaget till ÄFL, närmare bestämt huruvida en besvärsmyndighet vid prövning av om ett överklagande hade kommit in i rätt tid skulle få beakta laga förfall. Departementschefen anförde därvid att det i lagen inte borde införas någon allmän regel om rätt för en myndighet att vid prövningen av om ett överklagande hade kommit in i rätt tid beakta laga förfall, se prop. 1971:30 s. 419.

I det utredningsarbete som därefter låg till grund för FL var ett övergripande syfte att få till stånd en mer heltäckande lag än tidigare. Samtidigt fanns en strävan att hålla nere antalet mera utpräglade s.k. standardregler så mycket som möjligt. I viss utsträckning utmynnade dock arbetet i en kodifiering av oskrivna regler som redan ansågs gälla. Något anspråk på att göra en fullständig reglering av ens de allmänna reglerna för handläggningen fanns emellertid inte. Frågan om tillämpningen av principen om laga förfall i pågående ärenden var enligt vad som framgår av förarbetena till lagen över huvud taget inte föremål för några överväganden, se SOU 1981:46 och SOU 1983:73 samt prop. 1985/86:80. Inte heller har denna fråga behandlats i andra lagstiftningsärenden, vare sig på det förvaltningsrättsliga eller på det statsrättsliga området. Särskilt bör nämnas att frågan inte berördes i det arbete som ledde fram till den nuvarande allmänna regleringen av de extraordinära rättsmedlen inom förvaltningsrätten, jfr SOU 1963:17, SOU 1972:15 och prop. 1973:90 samt SOU 1992:138, prop. 1993/94:116 och prop. 1994/95:27.

Av det anförda följer att rättsläget inte kan anses ha förändrats genom de ovan angivna författningsändringarna. Inte heller har det i praxis utbildats principer som kan anses ha medfört en förändring av rättsläget i detta avseende. I ärenden som handläggs av förvaltningsmyndighet finns mot den angivna bakgrunden, enligt Patentbesvärsrättens mening, därför utrymme för att tillämpa principen om laga förfall. Omständigheter som konstituerar laga förfall bör därvid också kunna beaktas vid en omprövning enligt 27 § FL som sker inom ramen för ett pågående förfarande, t.ex. på grundval av ett överklagande som gjorts i rätt tid. En annan sak är att det på vissa rättsområden kan ha skett en utveckling som innebär en förändring i möjligheterna att tillämpa principen om laga förfall. När det gäller t.ex. åtgärder som skall vidtas hos Patentverket i fråga om patent finns sålunda knappast något utrymme att tillämpa principen om laga förfall i vidare mån än vad som följer av 72 § patentlagen (1967:837), PL .

De rättssäkerhetsskäl som motiverar att beslut i förvaltningsärenden kan ändras genom extraordinära rättsmedel såsom återställande av försutten tid gör sig gällande även när det gäller tillämpningen av principen om laga förfall i pågående förvaltningsärenden. Starka skäl för att tillämpa principen i pågående ärenden får liksom vid återställande av försutten tid anses föreligga då speciella verkningar är knutna till själva ansökan i ärendet, särskilt i fall där ansökan har konstitutiv betydelse, jfr Hans Ragnemalm, Extraordinära rättsmedel i förvaltningsprocessen, 1973 s. 168 f. Den praxis som utbildats inom ramen för rättsmedlet återställande av försutten tid kan följaktligen tjäna till ledning vid tillämpning av principen om laga förfall i pågående ärenden.

En grundläggande princip inom immaterialrätten är att den som har tidigast grund för sitt anspråk har företräde framför andra. I varumärkesrätten är principen lagfäst i 7 § VmL, där det stadgas att vid avgörande av tvist om rätt till förväxlingsbara kännetecken skall företräde ges åt den som kan åberopa tidigaste rättsgrund. Och av 22 § VmL framgår att den ensamrätt som en varumärkesregistrering ger gäller från ansökningsdagen. Ansökan om varumärkesregistrering har således konstitutiv betydelse för omfattningen av den ensamrätt som kan vinnas genom registrering. Ett beslut om avskrivning av en ansökan om varumärkesregistrering är därför till sin natur ett avgörande som kan leda till rättsförlust för den enskilde. Till skillnad mot vad som gäller enligt t.ex. PL (15 §) finns det inte några bestämmelser om återupptagning av en avskriven ansökan. Bortsett från möjligheten att ansöka om återställande av försutten tid finns sålunda inte några särskilda regler som tryggar den enskildes rätt, jfr RÅ 1975 not Bb 201 och not Bb 527. Vid dessa förhållanden bör principen om laga förfall anses tillämplig i ärenden om varumärkesregistrering.

I avgöranden om återställande av försutten tid har uppgifter av advokat, liksom uppgifter av biträdande jurist på advokatbyrå, om att överklagande postats i god tid före överklagandetidens utgång godtagits, se NJA 1995 s. 553, 1997 s. 20 och 2000 s. 75. Vad som sålunda godtagits i fråga om överklaganden måste anses gälla också andra skrifter som skickats med post till domstol eller förvaltningsmyndighet.

I föreliggande mål har Gunnar Blomberg, som är ledamot av advokatsamfundet, lämnat uppgifter som innebär att han för föreningens räkning ca en vecka före den förelagda fristens utgång till Patentverket med post skickat en begäran om anstånd med att besvara det utfärdade föreläggandet samt företett en kopia av föreningens begäran. Vid sidan av den omständigheten att föreningens begäran om anstånd enligt vad utredningen visar inte kommit Patentverket tillhanda, har det inte framkommit något som talar emot Blombergs uppgifter. Föreningen får därför anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att besvara föreläggandet.

På grund av det anförda skall det överklagade avskrivningsbeslutet undanröjas och ansökan återförvisas till Patentverket för fortsatt handläggning.

Alf Linder Eva Hammar Per Carlson

Referent

Stig Bragnum Jeanette Bäckvall

Enhälligt

LC Visa mer Visa mindre