Patentbesvärsrättens avgöranden

Register över Patentbesvärsrättens mål och avgöranden från 1989 till och med den 31 augusti 2016.
För äldre avgöranden, kontakta Stockholms tingsrätts arkiv.

Tillbaka

Patentbesvärsrätten

Mål

Målnr: 03-232

Beslutsdatum: 2006-02-28

Lagakraft: 2006-04-29

Målet gäller: Upphävande av patent på spånskiva försedd med not och spont lämplig att använda vid golvläggning.

Ink datum: 2003-09-01

Reg datum: -

Överklagat: -

PRV:s nummer: 9702304-8

PRV beslutsdag: 2003-06-25

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: -

Klass: -

Juridiska sökord: Uppfinningshöjd; Väsentlig skillnad

Tekniska sökord: Spånskiva; Fog; Profil; Placering; Regel; Golv

Lagrum: 2 § patentlagen (1967:837)

Måltyp: patent

Utgång: avslag

Beslutskategori: intressant

Klagande

Klagandetyp: invändare

Namn: Swedspan AB

Ombud: Allied Attorneys Chemical AB

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: Byggelit AB

Ombud: Zacco Sweden AB

Fler Motparter: -

Referat: PBR har ansett att en uppfunnen spånskiva som är lämplig att användas vid golvläggning har erforderlig uppfinningshöjd i förhållande till känd teknik. Spånskivan uppvisar, åtminstone vid sina kortsidor, en med spont och not försedd profil. Från spånskivans toppyta sett innefattar profilen två snett bakåtriktade, raka partier som i patentet anges medföra att fogen mellan två hopsatta spånskivor får ökad hållfasthet. Syftet med uppfinningen är att åstadkomma en spånskiva som möjliggör att fogen även kan placeras mellan två reglar till ett golv.

Referat fortsättning : -

Text: DOMSLUT

Patentbesvärsrätten bifaller inte överklagandet.

REDOGÖRELSE FÖR SAKEN OCH FRAMSTÄLLDA YRKANDEN

Byggelit AB beviljades den 14 maj 2001 patent på ”Spånskiva med not och spont lämplig att använda vid golvläggning” med patentkrav inkomna den 12 oktober 1999. I det överklagade beslutet avslog Patentverket bl.a. den av Swedspan AB gjorda invändningen mot patentet.

Uppfinningen

Enligt patentet avser uppfinningen en spånskiva, som är lämplig att användas vid golvläggning. Spånskivan är, i likhet med tidigare kända spånskivor, försedd med en not och spont som möjliggör att en väsentligen jämn och slät övergång (fog) bildas då två spånskivor läggs ihop. Fogen hos kända spånskivor har emellertid, enligt beskrivningen, inte sådan styrka att fogen kan placeras på annat ställe än på en regel vilket medför en ineffektiv och dyrbar golvläggning. En annan placering av fogen, hos kända spånskivor, än på en regel skulle kunna innebära att spånskivegolvet brister. Enligt patentets beskrivning avser den patenterade uppfinningen att undanröja problemen med känd teknik och erbjuda en spånskiva som möjliggör att fogen mellan två ihopsatta spånskivor kan placeras mellan två reglar till ett golv.

Spånskivans utformning framgår av patentkravet 1 nedan.

1. Spånskiva som är lämplig att användas vid golvläggning och uppvisar företrädesvis rektangulär form med två långsidor och två kortsidor, varvid åtminstone de båda kortsidorna uppvisar en med spont och not försedd profil, som möjliggör att då två spånplattor läggs ihop bildas en väsentligen jämn och slät övergång mellan plattorna, kännetecknad av att profilen har följande utformning, sett från den toppyta (11) på spånskivan (19) i förhållande till vilken sponten har ett läge ovanför noten:

- Ett snett bakåtriktat, väsentligen rakt parti (12), som övergår i ett framåtriktat, avrundat parti (13), som fungerar som spont;

- Det framåtriktade partiet (13) har en sådan utformning att dess bakre del är tjockare än dess främre del, varigenom spontens styrka ökar:

- Det framåtriktade, avrundade partiet (13) övergår i ett bakåtriktat, avrundat parti (16), som fungerar som not, och som har en sådan utformning att dess inre del är smalare än dess yttre del;

- Det andra, avrundade partiet (16) har en undre begränsningsyta (17), som övergår i ett snett bakåtriktat, väsentligen rakt parti (18), som sträcker sig till spånskivans (19) undersida;

- Sponten (13) och noten (16) är så utformade att vid sammanläggning av två väsentligen lika spånskivor (19, 20), varvid den andra (20) är upp och nedvänd i förhållande till den första (19), kommer de båda skivornas spontar att passa exakt in i de båda skivornas noter, varigenom fogen mellan de ihopsatta spånskivorna (19, 20) får en sådan styrka att den skulle kunna placeras mellan två intilliggande reglar vid ett regelgolv.

Yrkande

Invändaren har yrkat att patentet skall upphävas i dess helhet.

Patenthavaren har yrkat att patentet skall upprätthållas i oförändrad lydelse.

Grund

Swedspan AB har hållit fast vid att uppfinningen enligt patentkravet 1 saknar erforderlig uppfinningshöjd i förhållande till känd teknik.

Byggelit har hållit fast vid att uppfinningen skiljer sig väsentligen från den kända tekniken.

Känd teknik

Swedspan har även i Patentbesvärsrätten hänvisat till följande kända teknik:

D1: SE 423200 B;

D2: Broschyren ”Swedspan Combinett”, daterad mars 1996;

D3: Rapport från Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, daterad 1998-03-31; och

D4: Broschyren ”Swedspan Renoveringsgolv”, daterad september 1985.

Bolaget har också hänvisat till B6: Utdrag ur boken ”Krydsfiner” från Træbranchens Oplysningsråd 1991, sidorna 38-43, omslagssidor, innehållsförteckning och förord.

Parternas utveckling av talan

Parterna har bl.a. anfört följande.

Invändaren

/…/ enligt D1 har den nedre spontnotprofilen, vid b, gjorts grundare än den övre, vida, och att det därför inte är möjligt att vända en skiva upp och ned och därvid få en exakt passning av ponterna i de båda skivornas noter. Detta är i och för sig riktigt men å andra sidan måste enligt patentet alltid en skiva vändas upp och ned i förhållande till den andra eftersom det framåtriktade partiet 13 i de båda skivorna kommer att stöta mot varandra om skivan 19 i Fig. 3 inte vänts upp och ned i förhållande till skivan 20 såsom visats i figuren, om spontarna 13 på en skivas båda parallella sidor båda ligger över noten 16 sett från toppytan 11. Detta behov av att alltid vända en skiva upp och ned vid sammanfogningen (vilket behov saknas hos skivan enligt D1) kan knappast hävdas vara en fördel framför konstruktionen enligt D1 och denna skillnad i appliceringssättet är ovidkommande för den åberopade tekniska effekten av en hållbarhet i fogen som medger fogens placering mellan reglar.

Slutligen anser patentavdelningen att D1 skiljer sig från stridspatentet genom att de övre och undre fogytorna inte är snett bakåtriktade.

Denna sistnämnda skillnad och konstruktionen med grundare nedre spontnotprofil är således de enda konstruktiva skillnader som kan utläsas vid en jämförelse av D1 och stridspatentets krav. Båda dessa skillnader kan emellertid utläsas ur D4 och såsom visas av D2+D3 (jfr nedan) kan den åberopade effekten med att kunna placera skarven mellan reglar uppnås även i frånvaro av dessa drag som därför framstår som ej bidragande till denna effekt och därför skall bortses ifrån vid bedömning av patentbarheten.

Beträffande D2 anför patentavdelningen som enda konstruktiva skillnader jämfört med stridspatentet frånvaron av sned bakåtriktning av de övre och undre fogytorna och avsaknad av avrundning av några partier.

Såsom nämnts ovan är sned bakåtriktning av de övre och undre fogytorna i och för sig känd från D4. Avrundning av partier i fogytorna var känd från D1.

Beträffande D3 hävdar patentavdelningen att det inte skulle varit styrkt att skivan enligt D3 fanns på marknaden redan före inlämningsdagen för den patentansökan på vilket patentet är baserat.

D3 anger emellertid klart på sidan 1 under punkt 2 att som provningsmaterial används 22 mm golvspånskivor V20, "Combinett” och av D2 framgår klart att golvspånskivorna "Combinett” fanns på marknaden före nämnda inlämningsdatum. Vidare framgår den skarvkonstruktion som används i Combinett skivorna av D2. Dessutom kan hänvisas till de anvisningar för skivornas montering som omnämns under punkt 3.1 i D3. Dessa anvisningar visar en fogkonstruktion enligt D2. Patentavdelningen har inte angivit något skäl till varför detta samband mellan D2 och D3 har ifrågasatts.

Av kombinationen med D2 och D3 framgår således klart att det vid nämnda inlämningsdatum fanns en skiva känd ute på marknaden vilket uppvisade en fogkonstruktion som kunde möjliggöra skivornas placering med fogen mellan reglar även om detta sakförhållande beträffande användningsmöjligheten blivit känt först senare.

Beträffande D4 erkänner patentavdelningen att den visade konstruktionen använder "bakåtriktning" vid not och spont. Syftet med detta vid D4 var att få en styvare fog vid oliksidig fuktpåkänning på flytande golv. Detta ger ett bidrag för en styvare fog och var känt redan då skivan enligt D4 lanserades d.v.s. långt före ovan nämnda inlämningsdatum.

Såsom påpekats i vår inlaga av 16 maj 2003 var sned bakåtriktning av partier motsvarande de som betecknats 12 och 18 i stridspatentet också känd från figur 60 i B6.

Emellertid framgår ju av D2+D3 att detta drag inte är nödvändigt för att uppnå en sådan styrka i fogen att den kan placeras mellan reglar.

Patentavdelningens slutsatser i beslutets två sista stycken på sidan 4 om att ”Inte heller en kombination av de olika publikationerna ger en indikation på en spånskiva enligt patentet" och att då uppfinningen "inte kan anses ligga nära till hands får en patenterbar uppfinning anses föreligga" är enligt vår mening inte riktiga såsom torde framgå ovanstående analys av beslutet.

Således skiljer sig konstruktionen enligt D1 från den enligt stridspatentet såsom denna presenteras i krav 1 endast genom konstruktiva särdrag som kan utläsas ur D4. En kombination av särdragen enligt D1 och D4 ger således konstruktionen enligt stridspatentet, vilket inte har insetts av patentavdelningen. Vidare framgår av det ovan sagda att en konstruktion enligt D2 som saknar ifrågavarande ur D4 utläsbara särdrag ger den eftersträvande effekten varför dessa särdrag framstår som oväsentliga för effekten.

Utgående från D2 kan konstruktionen enligt stridspatentet också erhållas genom en kombination med drag från D1 (avrundning av vissa partier) och D4 (sned bakåtriktning). Inte heller detta har insetts av patentavdelningen då man hävdar att ”Inte heller en kombination av de olika publikationerna ger en indikation på en spånskiva enligt patentet".

Såsom vi framhållit i vår inlaga av 16 maj 2003 (sidan 2, fjärde stycket) är fogens konstruktiva utformning inte ensam avgörande för om man skall kunna skarva två skivor mellan reglarna. Av avgörande betydelse är också att skivorna har tillräckligt hög tvärdraghållfasthet (som påverkas av faktorer såsom spånmaterialets mängd, sammansättning, form, limtypen, limmängden o.s.v.) i kombination med riktig limning av fogarna.

En vetenskapligt korrekt jämförelse mellan hållfastheten för olika fogtyper kan därför endast göras med användning av skivor av identisk tillverkning med utformningen av fogen som den enda skillnaden mellan dem. I frånvaro av sådana jämförande försök kan inte någon fördelaktig effekt av fogutformningen enligt patentet anses ha blivit styrkt.

Frågan om patenterbarhet blir därmed begränsad till enbart en bedömning om fogen enligt stridspatentet som sådan har givits en så originell konstruktiv utformning att den skiljer sig så väsentligt från utformningarna enligt de mothållna dokumenten D1, D2, D4 och D6 (skall vara B6, Patentbesvärsrättens kommentar) att patentlagens krav (PL§2) på väsentlig skillnad kan anses vara uppfyllt. Såsom visats ovan är patentets olika konstruktiva drag emellertid kända sedan tidigare och draget med snett bakåtriktat parti har dessutom genom D3 visats ej nödvändigt för erhållande av den åberopade tekniska effekten (varför detta skall bortses ifrån vid bedömning av skillnaderna), varför nämnda krav på väsentlig skillnad inte kan anses vara uppfyllt.

Patenthavaren

Det är riktigt att den mest väsentliga skillnaden mellan profilen enligt D1 och profilen enligt stridspatentet är just avsaknaden av de för uppfinningen så betydelsefulla snett bakåtriktade partierna (12) och (18). Syftet med denna skillnad, i kombination med spontens respektive notens rundade och avsmalnande form, är att möjliggöra placering av fogar mellan två reglar.

Det problem som konstruktionen enligt D1 avser att lösa är att för ett golv som läggs löst på en golvyta åstadkomma plana fogar, där de sammanfogade delarna fungerar som en enhet i ett stycke. I de tidigare kända lösningarna har golvet efter det att det limmats ihop krökts i fogarna, på grund av att ovansidan torkat betydligt snabbare än undersidan. D1 avser att lösa detta problem genom fogytor som är inbördes förskjutna i förhållande till varandra så mycket att en krökning inte uppstår. D1 diskuterar över huvud taget inte huruvida ett sådant golv skulle kunna läggas på reglar. Frågan om ifall det uppstår stabilitetsproblem om fogarna placeras mellan två reglar i ett regelgolv uppstår därför inte.

D4 visar ett renoveringsgolv som är avsett att läggas på ett befintligt golv, således med full understödning. Här uppstår naturligtvis inte samma problem som för en fog som placeras mellan två reglar i ett regelgolv, och de sneda partierna, som här utgör del av spont respektive not, har ingen funktion för hållfastheten. Syftet med dessa är snarare att åstadkomma en jämn ovanyta hos golvet och en exaktare passning i limfogen.

Även B6 visar i figur 60 användning av sneda partier i en fog som i övrigt inte liknar fogen enligt stridspatentet. Inget anges i detta dokument om syftet med dessa sneda partier, men sannolikt är Patent och registreringsverkets bedömning att syftet liksom för D4 är att åstadkomma en jämn ovanyta hos golvet och en exaktare passning i limfogen korrekt. Samtliga bilder i detta dokument visar placering av skarvarna på reglar, och inget antyds om att placering av skarvarna mellan reglar vore vare sig önskvärd eller möjlig.

En fackman med kännedom om konstruktionen enligt Dl som står inför problemet att förbättra stabiliteten hos denna konstruktion för att möjliggöra placering av skarvar på godtycklig plats skulle för en lösning på detta problem inte vända sig till vare sig D4 eller B6, då problemet med stabilitet i skarvar över huvud taget inte diskuteras i dessa dokument, eftersom placering av skarvar mellan två reglar i ett regelgolv inte övervägts. Det finns ingen antydan i vare sig D1, D4 eller B6 om att snett bakåtriktade partier ökar stabiliteten i skarvar, och det finns heller ingen antydan om att det skulle vara önskvärt att kombinera de sinsemellan helt olika konstruktioner som visas i dessa dokument. Varken problemet eller dess lösning enligt stridspatentet kan således härledas ur vare sig D1, D4 eller B6. För att nå lösningen enligt stridspatentet måste en fackman med kännedom om D1 således bedriva uppfinnande verksamhet utöver vad som är av fackmannamässig natur.

D2 visar två alternativ: ett flytande golv (där full understödning åstadkoms) och ett regelgolv. För regelgolvet visas tydligt i samtliga bilder hur fogarna placeras över reglarna. I D2 antyds således inget om att fogen mellan två plattor skulle kunna placeras mellan två reglar. Naturligtvis är det dock möjligt att tillverka en spånskiva med en sådan styrka att även en fog med sådan utformning som D2 visar kan placeras mellan två reglar, vilket provningsrapporten D3 visar. Dock visar inte denna provningsrapport att en fog med en utformning enligt D2 klarar belastningsprovet om alla skarvar placeras inom samma regelfack, vilket en fog med en utformning enligt stridpatentet klarar (se tidigare inlämnad provningsrapport för patenthavarens skivor). Provningen enligt D3 har utförts med skarvarna mellan skivorna växelvis placerade i olika regelfack, vilket innebär en betydligt lägre belastning på fogarna än om alla skarvar placeras inom samma regelfack.

På grund av tidsrymden mellan publiceringen av D2 och provningen enligt D3 kan det för övrigt inte anses vara bevisat att den golvspånskiva som testats på intet sätt modifierats i förhållande till D2.

Invändaren

Användningen av från skivytan utgående fogdelar som bildar en annan vi kel (skall vara ”vinkel”, Patentbesvärsrättens notering) mot ytan av skivor som skall hopfogas än en rät vinkel är känd sedan länge och framgår t.ex. av D4 och figur 60 i B6 och att fogens hållfasthet därigenom kan förväntas bli förbättrad något jämfört med användning av rät vinkel torde stå uppenbart som en självklarhet för fackmannen men den avgörande betydelsen för hållfastheten kan mycket väl utövas genom utformningen av andra delar av fogen än en del som utgår från skivytan, vilket visas av att en fogutformning enligt D2 och D3 som saknar från skivytan i annan vinkel än rät vinkel utgående del kan uppfylla kraven på hållfasthet för placering av fogen mellan reglar. Det får därför anses vara näraliggande för en fackman att förse fogdelarna med ett "snett bakåtriktat parti” i enlighet med vad som gjorts i stridspatentet och då ingen överraskande effekt därmed har kunnat påvisas genom jämförande försök som utförts på ett ur vetenskaplig synpunkt godtagbart sätt kan skivan enligt stridspatentet inte anses skilja sig så väsentligt från vad som tidigare blivit känt genom D1 D4 och B6 att ett patentskydd är motiverat enligt PL 2§.

Det som avgör om skivor skall kunna skarvas mellan reglar är att tvärdraghållfastheten är tillräckligt hög och inte E modulen. För att klara det av patenthavaren åberopade testet stöt med mjuk kropp, som är det svåra att klara, handlar det om att tvärdraghållfastheten är tillräckligt hög eftersom skivorna annars spjälkas i mittskiktet.

Beträffande påståendet rörande kopplingen av D2 med D3 att det inte skulle kunna anses bevisat att den golvspånskiva som testats i D3 inte modifierats i förhållande till D2 skall hänvisas till att det enda som har avgörande betydelse i detta sammanhang är om konstruktionen av fogelementet skulle ha ändrats eller ej. Om så erfordras kan vi styrka att fogelementen i skivan "Combinett" som avses i D2 och D3 varit oförändrade inte bara under tiden mellan D2 och D3 utan också långt efter tidpunkten för D3.

Patenthavaren

Tvärdraghållfastheten, som Swedspan framhåller har den avgörande betydelsen vid provningen "Stöt med mjuk kropp", är hos Swedspans skivor uppmätt till 0,66 MPa, jämfört med 0,55 MPa hos Byggelits skivor.

Trots de högre hållfasthetsvärdena hos Swedspans skivor visar, som tidigare påpekats, tabell 5 respektive 6 i provningsrapporterna att både deformation, skada och kollaps uppträder vid väsentligt lägre fallhöjder för Swedspans skivor jämfört med Byggelits skivor, vilket i hög grad får tillskrivas fogprofilen hos den patenterade skivan. Den tekniska effekten som uppnås med denna fogprofil anser vi härmed vara belagd.

Dock vill vi återigen betona att inget av de anförda dokumenten D1, D2, D4 samt B6 antyder att utformningen av fogen skulle kunna möjliggöra en placering av en fog mellan två reglar, dvs utan understödning, vilket som tidigare poängterats är syftet med uppfinningen enligt patentet. D3, som behandlar möjligheten att placera en fog mellan två reglar, avser resultatet av en provning som genomförts med kännedom om Byggelits då patentsökta uppfinning. Även om det skulle gå att styrka att fogprofilen hos skivan som D2 och D3 avser varit oförändrad under lång tid finns inget som tyder på att problemet som den patenterade uppfinningen löser, genom dess kombination av särdrag, varit känt före patentets ingivningsdag.

Det finns således ingenting i de dokument som var tillgängliga innan inlämningsdagen som, var för sig eller i kombination, skulle leda fackmannen mot uppfinningen, eftersom inget av dessa dokument har identifierat det aktuella problemet, än mindre erbjuder någon lösning på detsamma.

DOMSKÄL

Av de i målet anförda dokumenten får D1 anses innehålla den teknik som kommer uppfinningen närmast. D1 beskriver en fog hos träfiberbaserade skivmaterial av spånskivetyp. Skivorna är avsedda att sammanfogas till t.ex. ett golv varvid fogen har till uppgift att överföra krafter från en skiva till en annan, eliminera problemet med att golvet inte blir helt plant utan i bästa fall svagt vågformat, och att möjliggöra att de sammanfogade skivorna fungerar som en enhet i ett stycke. De sammanfogade skivorna har olika spontnotprofiler (jfr. fig. 3 och 4), varvid fogprofilerna innefattar en spont och en not som båda är koniska, i sin mot skivytorna vända del, och avrundade. Genom den koniska utformningen erhålles effekten att när skivorna pressas ihop bildas ett limtryck mellan skivorna som väsentligen bidrar till att ett fullgott limförband kan utbildas. Fogprofilerna innefattar även två fogytor, varvid den ena fogytan ansluter vinkelrätt till en i figur 4 övre yta hos skivan och den andra fogytan ansluter vinkelrätt till en i samma figur undre yta hos skivan. I syfte att erhålla en fog som får en böjhållfasthet som närmar sig skivmaterialets egen böjhållfasthet är fogytorna i sidled inbördes förskjutna ett visst avstånd. För att förenkla monteringen är vidare den i figur 4 nedre spontnotprofilen grundare än den övre.

Spånskivan enligt patentkrav 1 skiljer sig från den i D1 kända skivan därigenom att det parti som övergår från toppytan till sponten och det parti som sträcker sig till spånskivans undersida är snett bakåtriktade och att sponten och noten är så utformade att vid sammanläggning av två väsentligen lika spånskivor, varvid den andra är upp och nedvänd i förhållande till den första, kommer de båda skivornas spontar att passa exakt in i de båda skivornas noter.

I patentets beskrivning anges att de bakåtriktade partierna medför att de krafter som uppstår vid belastning av fogen utfördelas till fogens alla delar med ökad hållfasthet som följd (sid. 2, rad 20-23), varvid fogen mellan två spånskivor får sådan styrka att den kan placeras mellan två reglar till ett golv. Att använda två väsentligen lika spånskivor, varvid den andra är upp och nedvänd i förhållande till den första vid ihopsättning medför bl.a. att endast ett verktyg behövs.

Invändaren har i målet ifrågasatt de bakåtriktade partiernas betydelse för golvskivans egenskaper. I sammanhanget har invändare och patenthavare åberopat var sin rapport från Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut utvisande provningsresultat från ”Funktionsprovning av 22 mm golvspånskivor enligt NKB-produktregler 5”. Rapporterna, som båda är daterade efter patentets ansökningsdag, visar att de provade golvkonstruktionerna, med skarvning av golvskivorna mellan reglar, uppnår vissa mätvärden och uppfyller kraven på nedböjning och brottlast som ges i NKB-reglerna.

Enligt Patentbesvärsrättens mening varken bekräftar eller motsäger rapporterna den i patentet angivna tekniska effekten hos de bakåtriktade partierna i fogprofilen. Patentbesvärsrätten finner dock att det mot bakgrund av vad som anförts i målet inte finns anledning att betvivla att de bakåtriktade partierna bidrar till att spånskivans fog får sådan styrka att fogen hos den i patentkravet 1 definierade spånskivan kan placeras mellan två reglar.

Med anledning av ovanstående är fackmannen med utgångspunkt från D1 således ställd inför problemet att åstadkomma en spånskiva med en fogprofil, som medför att fogen mellan två spånskivor får sådan hållfasthet att den kan placeras mellan två reglar till ett golv samt problemet att åstadkomma en spånskiva vars fogprofil kan framställas med endast ett verktyg.

Patentbesvärsrätten inleder med att pröva om fackmannen som ställs inför den första av de två problemställningarna, vid tidpunkten för uppfinningen, skulle komma fram till en spånskiva som löser detta problem i enlighet med patentets krav 1.

I D1 illustreras problemet med att spånskivor p.g.a. olikformig torkning kröker sig då de läggs på ett golv, dvs. inte reglar, i ett uppvärmt hus. Det anges inte om de i D1 kända spånskivorna lämpar sig för regelgolv, men i skriften anges att en limmad fog hos dessa skivor får bl.a. en böjhållfasthet som närmar sig skivmaterialets egen. Med hänsyn till detta och att det inte finns något i skriften som talar emot att spånskivorna läggs på reglar får spånskivorna enligt D1 anses vara lämpliga för en sådan välkänd tillämpning.

Eftersom fackmannen på området enligt patentets beskrivning känner till att fogarna hos förbundna spånskivor bör placeras på reglarna hos ett regelgolv måste denna insikt rimligen grunda sig på den erfarenheten att fogarna annars riskerar att brista. Problemet att åstadkomma en spånskiva med en fog som är tillräckligt stark för att placeras mellan två reglar utan risk för brott kan därför inte anses vara okänt för fackmannen.

Fackmannen som söker en lösning på problemet finner i D1 att en starkare fog erhålls genom att de aktuella partierna är förskjutna ett visst avstånd i förhållande till varandra. Fackmannen som önskar en än starkare fog skulle därför med hänsyn till D1 ledas till att laborera med detta avstånd och inte till utformningen enligt patentet.

Frågan återstår då om det finns något i övrig känd teknik som skulle leda fackmannen till att modifiera spånskivan i D1 till att ha bakåtriktade partier i enlighet med uppfinningen.

Av de av invändaren anförda dokumenten är det bara D4 och B6 som visar ett vinklat parti i anslutning till skivans övre respektive undre yta.

D4 avser en monteringsanvisning för renoveringsgolv, som kan läggas på befintligt golv av antingen trä, betong eller lättbetong. Renoveringsgolvet, som består av spånskivor med låsande fals runt om, skall läggas som ett s.k. flytande golv där limningen i skarvarna är viktig. Den i den övre figuren, på första sidan, visade högra skivan har bakåt riktade partier sett från skivans övre yta, men det anges inte någonstans i skriften att detta är i avsikt att höja fogens styrka.

Eftersom det i D4 uttryckligen anges att renoveringsgolvet skall läggas som ett flytande golv får fackmannen ingen ledning om att denna fog kan vara lämplig vid läggning av regelgolv utan leds istället bort från en sådan tillämpning. Då D4 därutöver inte indikerar att de vinklade partierna bidrar till att få en starkare fog, som för övrigt stöds av det befintliga golv som renoveringsgolvet läggs på, kan fackmannen inte anses få sådan ledning av D4 att denne skulle inse att fogen i D1 skulle bli starkare om de aktuella partierna i D1 gjordes bakåtriktade.

B6 avser regelgolv som läggs med golvskivor av kryssfaner (Plywood) och visar således inte spånskivor. Oaktat detta visar fig. 60 (bilden längst ned till vänster) en fogprofil, som enligt dokumentet är anordnad längs skivornas långsidor, där de aktuella partierna, sett från skivans övre yta, är riktade åt olika håll. Om långsidorna är understödda av en regel behövs inte fjäder och not. Det framgår inte av B6 att partierna är avsedda att göra fogen starkare. Då de aktuella partierna dessutom är riktade åt olika håll får fackmannen ingen ledning av B6 att utforma fogprofilen i D1 med bakåtriktade partier i avsikt att nå en lösning på det angivna problemet.

Fackmannen kan inte heller med utgångspunkt från något annat dokument, enskilt eller i kombination, anses kunna komma fram till en spånskiva med bakåtriktade partier i enlighet med vad som anges i patentets krav 1.

På grund av det anförda skall överklagandet lämnas utan bifall.

Vid denna bedömning saknas anledning för Patentbesvärsrätten att pröva om fackmannen i avsikt att lösa det andra problemet skulle komma fram till en spånskiva med särdrag enligt patentkravets 1 sista stycke. Det saknas också anledning att pröva om den spånskiva som avses i D3 är i överensstämmelse med den i D2.

Per Carlson Anders Brinkman Håkan Sandh

Referent

Enhälligt

ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE, se bilaga 2 (Formulär A)

Visa mer Visa mindre