Patentbesvärsrättens avgöranden

Register över Patentbesvärsrättens mål och avgöranden från 1989 till och med den 31 augusti 2016.
För äldre avgöranden, kontakta Stockholms tingsrätts arkiv.

Tillbaka

Patentbesvärsrätten

Mål

Målnr: 04-022

Beslutsdatum: 2006-12-28

Lagakraft: 2007-03-01

Målet gäller: Upphävande av patent på anordning för avkylning av rökgaser och förvärmning av matarvatten, samt förfarande för detsamma.

Ink datum: 2004-02-05

Reg datum: -

Överklagat: -

PRV:s nummer: 9600857-8

PRV beslutsdag: 2003-12-03

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: -

Klass: -

Juridiska sökord: Uppfinningshöjd; Väsentlig skillnad

Tekniska sökord: Återvinningspanna; Sodapanna; Ekonomiser; Matarvattenförvärmare; Rökgaskanal

Lagrum: 2 § patentlagen (1967:837)

Måltyp: patent

Utgång: bifall

Beslutskategori: intressant

Klagande

Klagandetyp: invändare

Namn: Kvaerner Pulping Oy

Ombud: Valea AB

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: Andritz OY

Ombud: Awapatent AB

Fler Motparter: -

Referat: En anordning och ett förfarande för avkylning av rökgaser i en återvinningspanna för avlut och förvärmning av pannans matarvatten har ansetts sakna uppfinningshöjd i förhållande till känd teknik. Brinkman och Sandell är skiljaktiga. – Anordningen innefattar sereiekopplade matarvattenförvärmare (ekonomisrar) som är anordnade väsentligen bredvid varandra, dvs. väsentligen sida vid sida, så att det inte finns några rökgaskanaler mellan dem. Förfarandet kännetecknas av att rökgaserna bringas att strömma vertikalt genom de seriekopplade, väsentligen bredvid varandra anordnade matarvattenförvärmarna så att rökgaserna alltid strömmar i motsatta riktningar i två omedelbart efter se fortsättning

Referat fortsättning : varandra följande förvärmare. Ändamålet med uppfinningen är att åstadkomma en, i jämförelse med tidigare pannkonstruktioner, enklare konstruktion, som lämpar sig för förbränning av svartlut med förändrade egenskaper (förhöjd torrsubstanshalt). Ett speciellt ändamål är att tillhandahålla ett mindre utrymmeskrävande system för förvärmning av pannans matarvatten.

Text: DOMSLUT

Patentbesvärsrätten undanröjer det överklagade beslutet och upphäver patentet.

REDOGÖRELSE FÖR SAKEN OCH FRAMSTÄLLDA YRKANDEN

Sedan A. Ahlstrom Corporation ansökt om patent på ”Förvärmare för matarvatten” överläts patentansökningen till Ahlstrom Machinery OY som efter namnändringar nu har firman Andritz OY (Andritz). Patent- och registreringsverket (Patentverket) meddelade därefter patent på uppfinningen. Kvaerner Pulping OY (Kvaerner) framställde den 16 augusti 2002 invändning mot patentet och yrkade att det skulle upphävas i dess helhet samt anförde att uppfinningen saknade nyhet och uppfinningshöjd. Andritz bestred yrkandet om upphävande. Patentverket avslog genom det överklagade beslutet, den 3 december 2003, invändningen.

Uppfinningen

Uppfinningen avser en anordning och ett förfarande för avkylning av rökgaser som alstras i en återvinningspanna för avlut och förvärmning av pannans matarvatten.

I patentbeskrivningen anges bl.a. följande. Vid tillverkning av sulfatmassa erhålls en avlut, såsom svartlut, med högt bränslevärde vilken tillvaratas och förbränns i en återvinningspanna (sodapanna). Vid förbränningen uppstår heta rökgaser, innehållande stora mängder aska, som bringas i kontakt med olika värmeöverföringsanordningar i sodapannan. Salter som finns i askan smälter under förbränningen och bildar klibbiga partiklar som lätt fastnar på värmeöverföringsytorna så att avlagringar bildas. Avlagringarna medför bl.a. försämrad värmeöverföring och utgör en risk för att rökgaskanalerna i pannan så småningom blir igensatta. Det anges även att det under de senaste åren har varit möjligt att höja torrsubstanshalten hos den avlut som skall förbrännas till en mycket högre nivå än tidigare. Vid förbränning av avlut med hög torrhalt har rökgasernas svaveldioxidhalt minskat nästan till noll, medan den i pannor som förbränner avlut med låg torrhalt har varit mycket hög. På grund av att sodapannan är massafabrikens dyraste enskilda investering finns ett behov av att ständigt utveckla pannans konstruktion, under beaktande av ändrade förhållanden, t.ex. den förändrade torrsubstanshalten hos den avlut som skall förbrännas.

Ändamålet med uppfinningen är enligt beskrivningen att åstadkomma en, i jämförelse med tidigare pannkonstruktioner, enklare konstruktion, som lämpar sig för förbränning av svartlut med förändrade egenskaper. Ett speciellt ändamål med uppfinningen är att tillhandahålla ett, i förhållande till tidigare system, mindre utrymmeskrävande system för förvärmning av pannans matarvatten.

Uppfinningen definieras i patentets självständiga patentkrav 1 och 7 enligt följande:

1. Anordning för avkylning av rökgaserna som alstras i en återvinningspanna för avlut och förvärmning av pannans matarvatten, vilken anordning innefattar seriekopplade parallellt anordnade vertikala matarvattenförvärmare (ekonomiser) (6a, 6b, 16a, 16b, 26a, 26b, 26c), där matarvattnet uppvärms av rökgaserna som strömmar genom förvärmarna vertikalt, varvid förvärmarna är seriekopplade såväl vad avser matarvatten som rökgaser, kännetecknad av att förvärmarna (6a, 6b, 16a, 16b, 26a, 26b, 26c) är anordnade väsentligen brevid varandra, dvs väsentligen sida vid sida, så att det inte finns några separata rökgaskanaler mellan dem.

7. Förfarande för avkylning av rökgaserna som alstras i en återvinningspanna för avlut och förvärmning av pannans matarvatten, kännetecknat av att rökgaserna bringas att strömma vertikalt genom seriekopplade, väsentligen bredvid varandra anordnade matarvattenförvärmare så, att de alltid strömmar i motsatta riktningar i två omedelbart efter varandra följande förvärmare.

Yrkanden

Kvaerner har, såsom det får förstås, yrkat att patentet skall upphävas.

Andritz har yrkat att patentet i första hand skall upprätthållas i oförändrad omfattning och att patentet i andra hand skall upprätthållas i ändrad avfattning med den patentkravsuppsättning som inkom den 8 maj 2006 och benämnts andrahandsyrkande, se bilaga 2.

Grunder

Kvaerner har hållit fast vid att uppfinningen enligt patentets beviljade patentkrav 1 och 7 saknar erforderlig uppfinningshöjd i förhållande till känd teknik.

Andritz har angivit att uppfinningen både enligt patentets patentkrav och de i andrahandsyrkandet angivna patentkraven skiljer sig väsentligen från den kända tekniken.

Anförda dokument

Kvaerner har, av de dokument som anfördes i Patentverket, i Patentbesvärsrätten hållit fast vid följande dokument:

D1: Shields, Carl D: ”Boilers”, McGraw-Hill Company, sid. 276-278

D2: US 4031862 A

D3: DE 3029908 A1

D4: ”Steam/its generation and use”, 40th edition, Editors: Steven C. Stultz and John B. Kitto,

The Babcock & Wilcox Company, 1992, sid. 26-8 till 26-11 samt 27 16 till 27-19, speciellt sid. 26-9 och fig. 10

D7: ”Kraft Recovery Operations Short Course”, Tappi Press 1993, sid. 195-202

Kvaerner har i Patentbesvärsrätten även anfört följande dokument:

D8: ”Boilers and Recovery Units”, Götaverken – Babcock & Wilcox

D9: ”Handbook for Pulp & Paper Technologists”, Smook G. A., 6th printing 1989, Tappi

Utveckling av talan

Parterna har till utveckling av sin talan anfört bl.a. följande.

Kvaerner

Besväret koncentreras på hänvisningen D4, d.v.s. lösningar just på det aktuella området, återvinningspannor för avlut.

I /…/ patentet begränsar man ekonomisrar inte enbart till sådana som ställts i vissa positioner i pannan, utan definitionen är i stället ’en för värmeöverföring avsedd värmeöverföringsenhet’. Om man använder samma tolkning som patentinnehavaren, måste D4 betraktas som ett fullständigt mothåll, eftersom rökgasernas väg genom kokarytrörsystemet (boiler bank) framgår tydligt ur Fig. 10 i den mån att fackmannen kan utläsa hur rökgaserna strömmar. I patentet anges (sid. 4, rad 14-21), att man använder korsströmning i pannor med två domar. Det har dock varit känt att använda längsgående strömning i kokarrörsystemet (boiler bank), som framgår av Fig. 10 i D4. När kokarrörsystemet har längsgående rökgasströmning, strömmar rökgaserna på exakt samma sätt som i patentet. Fackmannen kan se detta i Fig. 10 i D4 av följande orsaker:

Korsströmning föreligger i kokarytrörsystemet (boiler bank) om avståndet mellan domarna är väsentligen samma som höjden av rökkanalen efter överhettarna (superheater) före kokarytrörsystemet.

Om avståndet mellan domarna i kokarytrörsystemet å andra sidan är tydligt större än höjden av rökkanalen efter överhettaren, har kokarytrörsystemet längsgående strömning. Om det efter kokarytrörsystemet finns en ekonomiser, vars övre kammare är belägen på ungefär samma nivå, som kokarytrörsystemets övre dom, så strömmar rökgaserna nedåt längs den ena kanten av kokarytrörsystemet och stiger uppåt längs den andra kanten av kokarytrörsystemet till ekonomisern. En sådan dubbelriktad strömning betyder, att det finns en skiljevägg i kokarytrörsystemet. Eftersom Fig. 10 i D4 visar just det ovannämnda förhållandet mellan delarna, är nedåtströmning och efterföljande uppåtströmning av rökgaserna i värmeväxlarenheten parallellt med dess rör väl känt från D4. Det måste konstateras att D4 också tydligt uppvisar en återvinningspanna för avlut, varför rökgasernas längsgående strömning nedåt och uppåt i förhållande till rören i värmeväxlarenheten hos en återvinningspanna för avlut har blivit tidigare känd för fackmannen inom branschen.

I det nu överklagade beslutet anges på sidan 3, andra stycket, ’Rökgasernas väg kan emellertid inte tydligt utläsas ur figuren, inte heller kan det anses uppenbart att tillämpa teknik för kokarrör vid förvärmare.’

Mot denna skrivning får vi opponera oss, då det inte är fråga om vad som tydligt kan utläsas /…/ ur figuren, utan vad fackmannen kan utläsa ur figuren. I detta sammanhang är denna distinktion av stor betydelse, eftersom det är just fackmannens kunnande som måste vara utgångspunkt när uppfinningshöjden granskas och bedömmes.

Det hänvisas till bifogade broschyr [D8], som avser en leverans till Värö Bruk, år 1972, av det största sodahusaggregatet på den tiden i Europa. I detta sodahusaggregat sker strömningen i kokarrörsystemet enligt samma principer som i D4. Även här är konstruktionen samma som i D4, d.v.s. avståndet mellan domarna är större än höjden av rökkanalen efter överhettaren (före kokarrörsystemet).

Aggregatet vid Värö Bruk är väl känt inom facklitteraturen och branschen. Bland annat har det anförts som exempel i ’Handbook for Pulp & Paper Technologists’, 6e upplagan, 1989, sid 164 [D9] /…/. Broschyren visar klart kokare levererade från Götaverken AB med det typiska kokarrörarrangemanget, som på fackspråk kallas ’2-pass boiler bank’, i vilket rökgaserna går parallellt med tuberna i vertikal riktning, i det första steget från toppen till botten och i det andra steget från botten till toppen. Det finns ingen rökgaskanal mellan dem. Dessutom följs kokarrören direkt av en economiser utan någon mellanliggande kanal där rökgaserna går från toppen av economisern till botten utan mellanliggande kanal.

Mot bakgrund av detta och med stöd av patentinnehavarens egen definition av uppfinningens omfång (sid. 8, rad 28-31 i patentskriften) måste det anses att uppfinningen enligt patentet saknar tillräcklig uppfinningshöjd.

Vad beträffar hänvisningarna D1, D2 och D3 har i avslagsbeslutet /…/ konstaterats att ’Det aktuella problemet att tillhandahålla ett kompakt förvärmarsystem för avbränning av avlut med ändrade egenskaper formuleras inte i någon av de anförda hänvisningarna.’. Det är uppenbart att askans förändrade egenskaper inte har diskuterats i D1, D2 eller D3, eftersom askan inte utgör något problem där. Å andra sidan har askans förändrade egenskaper blivit allmänt kända inom området sodapannor, vilket patentinnehavaren själv medger (sidan 5, andra stycket i patentskriften). Denna iakttagelse bekräftas i D7 av en från patentinnehavaren oberoende källa. /…/ det [är] självklart att konstruktionen [i D1] kan tillämpas i alla pannor (/…/ Fig 17.4 ’Typical separate economizer arrangements’).

För övrigt kan konstateras att pannor med ’vanligt’ bränsle är mycket närliggande till sodapannor. Man producerar energi i form av ånga genom förbränning av bränsle i båda anläggningarna. När, som ovan konstaterats, askans egenskaper inte längre är den avgörande skillnaden kan man konstatera, att det varken finns en ’teknisk fördom’ eller en ’överraskande teknisk effekt’.

Andritz

Invändaren har /…/ fokuserat sin argumentation kring att förhållandena i kokarytrörsystemet (boiler bank) i figur 10 i D4 skulle vara ekvivalenta med vad som gäller för matarvattenförvärmarna enligt uppfinningen. Vi vidhåller inledningsvis att det är omöjligt att ur figuren (liksom ur det kompletterande broschyr- och handboksmaterial invändaren har presenterat) utläsa rökgasernas väg genom kokarytrörsystemet. Invändarens resonemang om vad man kan utläsa ur figuren förefaller vara baserat på hans egen tolkning i ett försök att läsa in vår uppfinning däri, inte på vad figuren faktiskt visar. Vidare har invändaren tagit texten på sidan 8, rad 28-31 i vår beskrivning ur sitt sammanhang. Den nämnda texten ingår i ett avsnitt (sidan 8, rad 16-sidan 9, rad 10) som behandlar matarvattenförvärmarnas antal och konstruktion, med anledning av att det råder en viss förbistring på området (se t.ex. sidan 9, rad 7-10). Texten på sidan 8, rad 28-31 utvidgar alltså bara betydelsen av termen ’ekonomiser’ med avseende på antal och konstruktion, men innebär inte att en ekonomiser skulle kunna vara detsamma som ett kokarytrörsystem. Invändarens påstående att matarvattenförvärmarna enligt uppfinningen skulle kunna läsas på de nämnda kokarytrörsystemen motsätter vi oss således starkt. Vår beskrivning möjliggör inte en sådan läsning och uppfinningens särdrag framgår inte heller av D4.

Den teknik för kokarytrörsystem som visas i D4 ger inte heller någon anvisning för fackmannen om hur matarvattenförvärmare kan konstrueras. För det första kan, som ovan nämnts, inte rökgasernas väg genom systemet utläsas. Vidare kan inte teknik för kokarytrörsystem direkt tillämpas vid matarvattenförvärmare, bl.a. med tanke på skillnader i såväl värmeavgivande som värmeupptagande mediums temperatur. Det är således inte närliggande att använda kokarteknik vid matarvattenförvärmare.

Oavsett hur rökgaserna strömmar i de vattenvärmarkonstruktioner (economizer) som i övrigt visas i D4 och kompletterande material, finns i dessa skrifter ingen anvisning om att matarvattenförvärmare skulle kunna anordnas bredvid varandra, så att det inte finns några separata rökgaskanaler mellan dem.

Skrifterna D1-D3 är överhuvudtaget inte att betrakta som relevant bakgrundsteknik till föreliggande uppfinning. För det första är de ekonomisrar som beskrivs i dessa skrifter annorlunda konstruerade (de har t.ex. horisontella värmeväxlarrör) än matarvattenförvärmarna enligt föreliggande uppfinning. Det framgår inte heller att matarvattnet (i de fall ekonomisrarna överhuvudtaget skulle vara avsedda för sådant) skulle vara seriekopplat. För det andra avser åtminstone D2 och D3 helt andra tillämpningar än förbränning av avlut, nämligen avlägsnande av föroreningar respektive ombyggnad av en panna från olje- till koleldning. För D1 framgår inte tillämpningsområdet (och inte heller skriftens publiceringsdag). Fackmannen skulle därför inte i dessa skrifter söka lösningen på problemet att finna ett kompakt förvärmarsystem för avlut.

En väsentlig fördel som uppnås med uppfinningen är att eliminering av tomma rökgaskanaler leder till en betydande minskning av pannans volym och därmed av investeringskostnaderna.

Sammanfattningsvis gäller alltså att uppfinningen enligt patentkrav 1 respektive 7 är ny och väsentligen skiljer sig från känd teknik.

Övrigt

Kvaerner har i Patentbesvärsrätten åberopat viss ny utredning angående publiceringsdagen för D1.

DOMSKÄL

Av patentbeskrivningen framgår att ändamålet med uppfinningen är att åstadkomma en, i jämförelse med tidigare pannkonstruktioner, enklare konstruktion som lämpar sig för förbränning av svartlut med förändrade egenskaper. Vidare anges i beskrivningen att ett särskilt syfte med uppfinningen är att sträva mot ett system för förvärmning av matarvatten som är mindre utrymmeskrävande än tidigare. Med förändrade egenskaper får här förstås avse främst att avlutens torrsubstanshalt är högre än tidigare.

I beskrivningen anges också att i uppfinningen utnyttjas iakttagelsen att egenskaperna hos askan som följer med rökgaserna har förändrats, då man förbränner avlut med hög torrsubstanshalt. Askan fastnar inte längre så lätt på värmeöverföringsytorna som tidigare. Även andra förändringar av avluten har bidragit till att askans benägenhet att fastna ytterligare minskat.

Av patentbeskrivningen framgår att konventionella återvinningspannor för förbränning av avlut bl.a. innefattar en vertikalströmningskokaryta där rökgaserna strömmar vertikalt uppifrån nedåt. Bredvid kokarytan finns en strömningskanal (rökgaskanal) där rökgaserna som strömmat igenom kokarytan strömmar nedifrån uppåt. Kanalen innehåller inga värmeöverföringsanordningar. Bredvid kanalen finns en första matarvattenförvärmare där rökgaserna kommande från kanalen strömmar uppifrån nedåt. På motsvarande sätt leds rökgaserna vidare via en ytterligare rökgaskanal till en andra matarvattenförvärmare där rökgaserna därmed också i denna förvärmare strömmar uppifrån nedåt. Vidare anges att askan som följer med rökgaserna smutsar värmeöverföringsytorna genom att askpartiklar fastnar på dessa. Värmeöverföringsytorna hålls rena genom ångsotningsanordningar vilka tidvis blåser ånga mot ytorna varvid askan lossnar och förs med rökgaserna till askuppsamlingstrattarna i nedre delen av värmeöverföringsytan.

Enligt uppfinningen uppnås ändamålet, att förenkla konstruktionen av pannan och göra den del av pannan som förvärmer matarvattnet mindre utrymmeskrävande, genom att de vertikalt anordnade matarvattenförvärmarna placeras bredvid varandra utan den mellanliggande rökgaskanalen som finns i konventionella återvinningspannor enligt vad som ovan angetts.

Av patentets beskrivning framgår inte direkt av vilken anledning en konventionell återvinningspanna är utrustad med de enligt uppfinningen ”borttagna” rökgaskanalerna eller vilka närmare överväganden som uppfinnaren gjort för att komma fram till uppfinningen. Av vad som ovan angivits framgå av patentet följer dock att dessa kanaler har till uppgift att ”vända” rökgasens strömningsriktning i de bredvid varandra placerade förvärmarna så att rökgasen alltid strömmar uppifrån nedåt då detta ger möjlighet till att askan som lossnar vid ångblåsningen kan föras med rökgasen till uppsamlingstratten belägen nertill i förvärmaren. Detta får antas vara fördelaktigt för sotningen av förvärmarytorna.

Det i målet anförda dokumentet D7 visar att förbränning av avlut med hög torrsubstanshalt i återvinningspannor var känt före patentets ansökningsdag. I D7 anges att driften av pannan blir enklare som en följd av avlutens egenskaper, bl. a. uppges att pannan ”requires less sootblowing” och ”stays cleaner and waterwashes are unnecessary”. Det var således förut känt för fackmannen att askan vid förbränning av den förändrade avluten inte längre fastnade så lätt på pannans delar. I D7 diskuteras visserligen inte någon förändring av återvinningspannas konstruktion men uppgifterna i dokumentet får anses ge fackmannen anledning, i sin allmänna strävan att förenkla och effektivisera processer och utrustning, att överväga om dessa nya egenskaper medför att den konventionella pannans konstruktion kan förändras. Vid ett sådant övervägande är det naturligt för fackmannen att särskilt beakta de delar av konstruktionen hos den konventionella pannan som betingats av att askan i rökgaserna vid förbränning av avlut med den lägre torrsubstansen lätt fastnar på värmeöverföringsytorna. En sådan konstruktionsdel är de rökgaskanaler som tillser att rökgasen strömmar uppifrån nedåt i förvärmarna.

De i målet anförda dokumenten D7, D8 och D9 visar återvinningspannor som får anses motsvara vad som i målet avses med konventionella sådana. Fackmannen som med utgångspunkt i den konventionella återvinningspannan innefattande de aktuella rökgaskanalerna ställs inför problemet att modifiera pannan med hänsyn till det förändrade bränslets egenskaper, som medför minskad askavsättning, får med hänsyn till rökgaskanalernas funktion anses omedelbart inse att behovet av dessa minskat och därmed att en modifieringsmöjlighet är att eliminera dessa kanaler. Att fackmannen för att ta detta steg skulle behöva övervinna någon fördom, inse något specifikt tekniskt problem eller övervinna något annat hinder har inte framkommit i målet. Av patentbeskrivningen kan inte utläsas i vilken utsträckning askans mindre benägenhet att fastna, dess förändrade egenskaper i övrigt eller rökgasernas strömningsriktning påverkar förvärmarnas funktion. Någon uppgift om att rökgaskanalerna skulle ha andra fördelar för processen som fackmannen önskar behålla har heller inte nämnts i målet. Det kan således inte anses ha framkommit något skäl för att fackmannen skulle välja att behålla de aktuella rökgaskanalerna trots den minskade askavsättningen. Det är vidare uppenbart för fackmannen att en eliminering av rökgaskanalerna minskar pannans volym och medför en minskning av investeringskostnaderna. Då det i övrigt inte framkommit något i målet som talar för att fackmannen skulle avstå från en sådan åtgärd kan en sådan modifiering som enda åtgärd inte anses annat än närliggande.

Uppfinningen såsom den definieras i de självständiga patentkraven enligt såväl första- som andrahandsyrkandet kan sålunda inte anses ha erforderlig uppfinningshöjd.

Per Carlson Anders Brinkman

Referent

Skiljaktig;

se prot.

Gunilla Sandell Håkan Sandh

Skiljaktig;

se prot.

ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE, se bilaga 3 (Formulär A)

Målet föredras av referenten och avgörs, se dom.

Patenträttsråden Brinkman och Sandell är skiljaktiga och anför:

Vi delar majoritetens bedömning av uppfinningens ändamål och av vad som enligt patentet utgör känd konventionell teknik samt det antagande som görs angående de enligt uppfinningen borttagna rökgaskanalerna, både vad gäller vad de kan förstås ha för uppgift och vad detta kan antas medföra för fördel. Vi delar dock inte uppfattningen att uppfinningen saknar erforderlig uppfinningshöjd.

Vad gäller den i patentkrav 1 respektive 7, enligt förstahandsyrkandet, angivna bestämningen ”matarvattenförvärmare” gör vi följande bedömning.

Beskrivningen innehåller ingenting som föranleder fackmannen att förstå patentet på det sättet att en matarvattenförvärmare, i patentet även benämnd ekonomiser, kan vara en kokaryta. Av detta följer att ”matarvattenförvärmare” och ”kokaryta” är två separata begrepp som avser olika delar i en återvinningspanna.

Kvaerner har anfört att pannor avsedda för ”vanligt bränsle” är ”mycket närliggande till sodapannor” och att askans förändrade egenskaper, till följd av ökad torrsubstanshalt hos avluten, var känd inom området sodapannor innan ansökningsdagen för patentet. Vi noterar dock att Kvaerner inte lyckats påvisa något fall där en panna avsedd för förbränning av ”vanligt bränsle” har använts för förbränning av avlut med förhöjd torrsubstanshalt och finner inte skäl att anta att sådan avlut utan vidare kan förbrännas i en panna avsedd för ”vanligt bränsle”. Vi finner inte heller skäl att anta att konstruktionslösningar hos pannor för ”vanligt bränsle” är direkt applicerbara på sodapannor på grund av att både bränsle och slutprodukter är mycket speciella i en sodapanna.

Av de anförda dokumenten får därför endera av sodapannorna i D7 (fig. 8), D8 (sid. 10) eller D9 (fig. ”10-18”) anses utgöra den teknik som kommer uppfinningen närmast. Dessa sodapannor överensstämmer med den i patentets beskrivning avhandlade konventionella sodapannan bl.a. vad avser att en rökgaskanal är anordnad mellan två bredvid varandra anordnade ekonomisrar.

I D7 förs ett resonemang om att kapaciteten i återvinningspannor kan ökas genom att minska driftstörningarna och att driftstörningarna i de flesta fallen uppstår p.g.a. igensättning av pannans rökgaskanaler. Av dokumentet framgår vidare att det mest effektiva sättet att höja pannans kapacitet är att höja svartlutens torrsubstanshalt vilket sker i ett system som föregår återvinningspannan och bl.a. medför att pannan inte kräver lika omfattande sotblåsning, att pannan håller sig renare och att tvättning med vatten är obehövligt med undantag för den tvätt som görs inför den årliga inspektionen av pannan.

Anordningen enligt patentkravet 1 skiljer sig från återvinningspannan i endera av D7, D8 och D9 bl.a. genom att det inte finns några separata rökgaskanaler mellan matarvattenförvärmarna och förfarandet enligt patentkravet 7 skiljer sig från vad som framgår i endera av D7, D8 och D9 genom att rökgaserna strömmar i motsatta riktningar i två omedelbart efter varandra följande förvärmare. Dessa skillnader medför enligt patentets beskrivning att en enklare och mindre utrymmeskrävande anordning för förvärmning av matarvatten erhålls.

Fackmannen som med utgångspunkt i D7 står inför problemet att åstadkomma en enklare och mindre utrymmeskrävande anordning för förvärmning av matarvatten får genom samma dokument kännedom om att hög torrsubstanshalt hos svartluten har en positiv inverkan på pannans kapacitet och driftssäkerhet eftersom nedsmutsningen av densamma minskar avsevärt. Fackmannen måste här beakta att rökgaserna alltjämt innehåller viss mängd sot samt även innehåller stoft från kemikalierna i kokluten. Med anledning av antagandet, som majoriteten gjort och som vi ansluter oss till, att en rökgaskanal anordnad mellan två bredvid varandra belägna ekonomisrar är en fördelaktig utformning vad avser renhållning (sotning) av förvärmarytorna, vilket fackmannen förväntas känna till, och med anledning av att mindre nedsmutsade förvärmarytor har en positiv inverkan på pannans kapacitet och driftsäkerhet, vilka är de i D7 önskade egenskaperna, skulle fackmannen inte modifiera återvinningspannan i D7 på så sätt att de mellanliggande rökgaskanalerna tas bort eftersom detta skulle motverka de i D7 önskade egenskaperna. Fackmannen får således inte, enligt vår uppfattning och till skillnad från majoritetens uppfattning, någon ledning i D7, trots häri angiven höjd torrsubstanshalt, om att modifiera återvinningspannan på så sätt att de mellanliggande rökgaskanalerna tas bort utan skulle istället, av angivna skäl, söka andra lösningar för att åstadkomma en enklare och mindre utrymmeskrävande anordning för förvärmning av matarvattnet. Motsvarande resonemang gäller för det uppfunna förfarandet.

Med D8 eller D9 som utgångspunkt kan ett liknande resonemang föras eftersom det får anses vara en allmän strävan för fackmannen att återvinningspannan arbetar störningsfritt och med så hög kapacitet som möjligt. Även om, enligt majoritetens resonemang, fackmannen kunde komma fram till anordningen eller förfarandet enligt patentet med utgångspunkt från något av dokumenten D7-D9, sedda var för sig eller i kombination, så kan han inte anses ha fått sådant incitament att han skulle ha gjort detta.

Fackmannen får inte heller sådan ledning av vare sig D2, som explicit anger att ekonomisern inte är avsedd för matarvatten, eller D3, som avser att lösa problemet att bygga om en panna för olja så att den blir lämplig för kol istället, att han skulle modifiera den kända återvinningspannan i D7, D8 eller D9 i enlighet med patentkraven 1 respektive 7.

Vad gäller D1 framgår inte vilka användningsområden de i fig. 17.4 visade, separata ekonomiserarrangemangen är avsedda eller lämpliga för och det kan inte anses självklart för fackmannen att de kan lämpa sig för sodapannor. Flera av lösningarna medför en kompakt konstruktion, men det är inte givet vilken av dessa lösningar fackmannen skulle välja att utgå ifrån i avsikt att modifiera ekonomiserdelen i D7, D8 eller D9. Därutöver kan det inte anses självklart för fackmannen att eliminera den mellanliggande rökgaskanalen i avsikt att nå en lösning på problemet av skäl som framförts ovan i anslutning till diskussionen om främst D7.

D4 slutligen visar i fig. 10 en vattenkyld återvinningspanna för svartlut, vilken panna innefattar en förbränningsugn, en överhettare, ett med två domer försett och vertikalt anordnat kokarytrörsystem och en direkt bredvid kokarytrörsystemet vertikalt anordnad ekonomiser. Rökgasernas strömningsväg från förbränningsugnen till ekonomisern via kokarytrörsystemet är inte återgivna i figuren eller beskrivna i den tillhörande texten och det är vår mening att fackmannen inte säkert kan utläsa rökgasernas strömningsväg genom speciellt kokarytrörsystemet. Inte heller D4 ger fackmannen någon anvisning om att modifiera sodapannan i endera av D7-D9 i överensstämmelse med uppfinningen.

Med anledning av att Kvaerner har anfört D4 som huvudhänvisning gör vi även följande bedömning.

I patentets beskrivning anges att syftet med uppfinningen är att åstadkomma en anordning, för förvärmning av matarvatten, som är av enklare och mindre utrymmeskrävande slag än de av patenthavaren, vid ansökningstillfället, kända konstruktionerna och som även lämpar sig för förbränning av svartlut med förändrade egenskaper. Med utgångspunkt i D4, som i sig själv inte innehåller någon anvisning som leder fackmannen till uppfinningen, är det enligt vår uppfattning bara D1 av de övriga i målet anförda dokumenten som eventuellt skulle kunna ge fackmannen sådan anvisning att han kan komma fram till uppfinningen. Som redan nämnts ovan framgår det dock inte av D1 vilka användningsområden de däri visade ekonomiserarrangemangen är avsedda eller lämpliga för och det kan inte anses självklart för fackmannen att de kan lämpa sig för sodapannor på grund av att både bränsle och slutprodukter är mycket speciella i en sodapanna. Flera av lösningarna i D1 medför en kompakt konstruktion, men det är inte givet vilken av dessa lösningar fackmannen skulle välja att utgå ifrån i avsikt att modifiera ekonomiserdelen i D4. Med hänsyn tagen även till antagandet om fördelen med att enligt känd teknik i en sodapanna anordna en rökgaskanal mellan två bredvid varandra placerade ekonomisrar är det vår uppfattning att fackmannen inte får sådana anvisningar genom D1 att han skulle modifiera ekononomiserdelen i D4 i överensstämmelse med uppfinningen.

Vid en samlad bedömning är det vår uppfattning att fackmannen, med ledning av den kända tekniken, inte skulle, även om han eventuellt kunde, komma fram till en anordning och ett förfarande enligt patentkraven 1 respektive 7.

Med beaktande av det anförda finner vi att patentkraven 1 respektive 7 har erforderlig uppfinningshöjd varför överklagandet inte skall bifallas.

Vid denna utgång saknas anledning att pröva patentkraven enligt andrahandsyrkandet och om D1 blivit allmänt tillgänglig innan ansökningsdagen.

Som ovan

Anders Brinkman

Prot. uppvisat

Visa mer Visa mindre