Patentbesvärsrättens avgöranden

Register över Patentbesvärsrättens mål och avgöranden från 1989 till och med den 31 augusti 2016.
För äldre avgöranden, kontakta Stockholms tingsrätts arkiv.

Tillbaka

Patentbesvärsrätten

Mål

Målnr: 04-115

Beslutsdatum: 2005-03-23

Lagakraft: 2006-02-20

Målet gäller: Upphävande av patent på kamera som kombinerar skarpt fokuserade delar från olika exponeringar till en slutbild.

Ink datum: 2004-05-14

Reg datum: -

Överklagat: 2005-04-07

PRV:s nummer: 0004836-3

PRV beslutsdag: 2004-04-28

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: 2306-2005

Beslut: Ej prövningstillstånd

Klass: -

Juridiska sökord: Nyhet; Uppfinningshöjd; Tydlighet

Tekniska sökord: Delbild; Slutbild; Skärpa; Skärpedjup; Bildskärpedetektor; Kontrastmätning

Lagrum: 2 § patentlagen (1967:837)

Måltyp: patent

Utgång: bifall2

Beslutskategori: övrigt

Klagande

Klagandetyp: invändare

Namn: KO

Ombud: -

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: SA

Ombud: -

Fler Motparter: -

Referat: Patentbesvärsrätten fann att ett förfarande och en anordning för avbildande av en scen där ett antal bilder med sinsemellan olika fokuseringsavstånd tas av scenen där varje sådan bild delas in i ett antal delbilder (bildelement) och de delbilder som sinsemellan har samma läge i de olikfokuserade bilderna jämförs i skärpeavseende med varandra och delbilden med den bästa skärpan väljs ut varvid samma skärpejämförelse och val av den delbild som har bästa skärpan sker för alla delbildslägena och därefter en slutbild sammanställs av de sålunda valda delbilderna med den bästa skärpan saknade uppfinningshöjd gentemot känd teknik. Med denna utgång avstod Patentbesvärsrätten från att pröva frågan om beskrivningstydligheten i fråga om uppfinningen enligt de osjälvständiga patentkraven liksom frågan om patentbeskrivningen behöver inskränkas så att den endast innefattar sådana utföringsformer som ryms inom de av sökanden åberopade självständiga patentkraven 1 och 7.

Referat fortsättning : -

Text: DOMSLUT

Patentbesvärsrätten undanröjer överklagade beslutet och upphäver patentet.

YRKANDEN M.M.

Invändaren yrkar att patentet upphävs.

Patenthavaren vidhåller patentet på grundval av nya patentkrav inkomna till Patentbesvärsrätten den 31 januari 2005.

I målet har hållits muntlig förhandling.

REDOGÖRELSE FÖR SAKEN

I den till ifrågavarande patent hörande beskrivningen anges inledningsvis bl.a. följande om uppfinningens bakgrund, ändamål och grunddrag.

Uppfinningen avser en kamera av det slag som i ett bildplan har en registreringsanordning, företrädesvis elektronisk, exempelvis av typ CCD. Närmare bestämt avser uppfinningen vid en föredragen utföringsform ett elektrooptiskt instrument, försett med ett objektiv, en elektriskt driven pixelvis arbetande bilddetektor med ett ingångsplan, ett elektroniskt bildminne för lagring av elektronisk bildinformation med ursprung i bilddetektorn, och en automatisk skärpeinställningsanordning. Emellertid kan uppfinningen också tillämpas med en kamera av filmtyp, ehuru då med en efterföljande bildbehandling.

Åtskilliga kamerakonstruktioner är kända som har automatisk avståndsinställning. En känd konstruktion arbetar med löptidsmätning av en ultraljudssignal. Andra kända system arbetar med kontrastdetektion, varvid skärpeinställningen svepes och det fastställes vid vilken inställning som kontrasten är störst. Kontrasten mätes genom två eller flera elektriska sensorer som är monterade i ett stråldelarsystem. Inställningen utföres på en utvald mindre del av bildplanet, i allmänhet vid mitten. En dylik kamera introducerades omkring 1978, kallad Konica C35AF (se Tidskriften FOTO no. 1, 1978). Beskrivningar av liknande system återfinnes i amerikanska patenten 4 078 171 och 4 078 172. – I samtliga dessa fall gäller att inställningen av skärpan blir riktig endast för ett enda avstånd, och föremål som ligger utanför det plan (eller den krökta yta) som skarpt avbildas i den yta, som svarar mot kontrastmätningen, blir mer eller mindre oskarpa beroende på skillnaden i objektavstånd.

Syftet med uppfinningen är att åstadkomma ett instrument som möjliggör fotografering väsentligen under frigörelse från det hittillsvarande tvångsvillkoret att man inte kan erhålla en bild som är skarp för alla avstånd. – Som bekant beror skärpedjupet vid vanliga fotografiska objektiv av avbländningen. Samtidigt medför en alltför kraftig avbländning en minskning av den möjliga upplösningen, genom ljusets vågnatur. Vidare medför avbländning att man tappar ljus, något som visserligen är något mindre avgörande på grund av den stora ljuskänsligheten vid elektrisk, pixelorienterad upptagning. Särskilt om uppfinningen skall utnyttjas för kinematografi kan emellertid även bortfallet av ljus genom avbländning bli avgörande. – Att göra bilder med skärpa över ett stort djup har hittills varit i stort sett förbehållet den äldre bildande konsten – måleriet och teckningen.

Det är ett syfte att vinna motsvarande fördel vid fotografisk avbildning.

Nämnda syfte och andra syften och fördelar som framgår av den fortsatta beskrivningen uppnås enligt uppfinningen vid ett elektrooptiskt instrument av inledningsvis nämnt slag, som företer de särdrag som anges i den kännetecknande delen av nedanstående patentkrav 1 resp. även enligt patentkrav 8, som anger en modifikation av uppfinningen. – Kort uttryckt och utan begränsande syfte kan uppfinningen sammanfattas på så sätt, att vid en kamera bildplanet uppdelas i en mängd olika zoner och för var och en av dessa sker en registrering med skarpast möjliga bild. Olika zoner registreras alltså med skilda skärpeinställningar. För kontrastbestämningen utnyttjas företrädesvis signaler för enstaka bildpunkter eller grupper av dylika inom den elektroniska bilddetektorn.

Det framgår för fackmannen vid ett närmare studium av uppfinningen att en mångfald variationer är möjliga. Exempelvis kan en uppdelning i delbilder i ett enkelt fall vara helt fast eller inställbar till något av flera fasta mönster. De olika delbilderna blir då var för sig fokuserade till var sina fokuseringsavstånd, samt hopfogas sedan. – Avstånden till föremål inom delbilderna kan ske antingen genom direktmätning genom strålning såsom ultraljud eller laserljus. Mätning kan ske genom löptidsmätning eller genom parallaxmetoder. Eller också utför man mätningen genom att bestämma kontrasten inom resp. bildelement, vilket är den för närvarande föredragna metoden. Detta innebär i princip att någon egentlig mätning av avstånd inte förekommer. Däremot är det möjligt att ur objektivinställningen för högsta kontrast bestämma avståndet till respektive avbildade objektpunkt, vilket är en särskild möjlig effekt vid den föredragna utföringsformen, möjliggörande ett slags tredimensionell avbildningsregistrering. – Uppdelningen i delbilder kan också utföras som funktion av själva scenen. Särskilt vid kontrastmätningar är detta attraktivt. Man kan då exempelvis ansätta som ett slags bakgrund den bild som erhålles vid inställning på oändligt avstånd och i den bilden gradvis utbyta allt som vid inställningar på andra avstånd framstår som med högre kontrast. En fördel med en sådan uppdelning är att man kan arbeta med minimala bildminnesmängder.

Uppfinningen kan tillämpas med större eller mindre grad av komplexitet. Man kan vid vissa tillämpningar vilja undvika mekaniska komplikationer och arbeta med så kallat fixfokus och två eller flera bilddetektorer förlagda efter stråldelare och med inbördes olika fokusering. Vid andra utföranden kan objektivet vara rörligt eller justerbart relativt ett enda bildplan. För cinematografiskt bruk kan ett fram- och återgående objektiv medföra nackdelar, och man kan där eventuellt i stället arbeta med en roterande skiva med trappstegsvis ändrad tjocklek. – Vid en modifikation av uppfinningen utföres ingen skärpe- eller fokuseringsoptimering vid fotograferingstillfället. I stället upptas med kameran, helst i snabb följd, ett antal exponeringar med sinsemellan olika avståndsinställning. Först därefter och i en särskild apparatur genomföres en genomgång av de olika bilderna och en uppdelning i delbilder, som utväljes efter bästa skärpa och sammansättes till en resulterande bild. Genom denna modifikation kan uppfinningen även tillämpas med andra än pixelvis registrerande material och alltså till och med under användning av vanlig film. – Med kontrast förstås i denna beskrivning en signalkvantifiering mellan t.ex. två vidliggande bildpartier med intensiteterna A och B enligt ett uttryck av typen |A-B| / (A+B).

Vad vidare gäller de sålunda i patentbeskrivningens allmänna del nämnda båda metoderna för indelning av de olikfokuserade bilderna i delbilder, dvs. dels metoden med ett fast indelningsmönster, där mönstret inte beror av den avbildade scenens innehåll och där mönstret kan vara helt fast eller inställbart till något av flera fasta mönster, dels metoden att indelningen väljs som en funktion av scenen följs de också fortsättningsvis i beskrivningen upp med såväl tillämpningar med ett fast mönster som tillämpningar med scenberoende mönster. Det framgår vidare att i en del tillämpningar avgörandet av vilken av de varandra motsvarande delbilderna i de olikfokuserade bilderna som är skarpast inte sker genom kontrastmätning, utan i dessa tillämpningar grundas avgörandet på att instrumentet mäter avståndet till det scenparti som delbilderna återger och som skarpaste delbild väljs den vilken hör till den olikfokuserade bild som har registrerats med samma fokuseringsavstånd.

Uppfinningen definieras på följande sätt i de nu åberopade självständiga patentkraven 1 och 7.

1. Elektrooptiskt instrument, försett med ett objektiv för avbildande av en scen sammansatt av synfältsobjekt på olika objektavstånd framför objektivet, en fokuseringsanordning för inställning av objektivet för fokusering till olika avstånd, minst en elektriskt driven bilddetektor med ett ingångsplan för detektion och registrering som bildinformation av den avbildade scenen i form av en bild, ett elektroniskt bildminne för lagring av bilddetektor-registrerade bildinformationen, samt en bildskärpedetektor, kännetecknat av

a) att fokuseringsanordningen är anordnad att samtidigt och/eller i tidssekvens fokusera instrumentet på olika objektavstånd,

b) att bilddetektionen är så anordnad att bildinformation motsvarande minst två olikfokuserade bilder, dvs med inbördes olika fokuseringstillstånd, detekteras,

c) att medel är anordnade för att låta den nämnda bildskärpedetektorn geometriskt enligt ett fast mönster och på för de olika bilderna likadant sätt indela de detekterade bilderna i mot varandra svarande delbilder, så att samma delbild från respektive olikfokuserad bild föreställer samma del av den avbildade scenen, och

d) att medel är anordnade för att därefter låta bildskärpedetektorn direkt eller indirekt från varje sådan uppsättning av mot varandra svarande, olikfokuserade delbilder välja och till bildminnet vidarebefordra den delbildsinformation som bidrar till optimalast bildskärpa och låta denna sålunda selekterade bildinformation från varje uppsättning av mot varandra svarande delbilder sammanfogas till en slutbild med bättre bildskärpa än de detekterade olikfokuserade bilderna var för sig.

7. Förfarande för fotografering av en scen framför en kameras objektiv, varvid upptagning sker på ett detektorplan och registrering sker med ett flertal olika avståndsinställningar för kameran, kännetecknat av att de olika registrerade upptagningarna på inbördes lika sätt och i ett fast geometriskt mönster zonuppdelas i delbilder, så att för varje zon föreligger ett antal delbilder svarande mot antalet nämnda avståndsinställningar, och att en slutbild därefter sammanställes genom att för varje zon utvälja den av dess delbilder som uppvisar den bästa bildskärpan, varvid sagda bildskärpa bestäms direkt eller indirekt, företrädesvis av en med passiv kontrastmätande funktion försedd bildskärpedetektor.

Dessa patentkrav skiljer sig från de självständiga patentkrav som låg till grund för Patentverkets beslut att upprätthålla patentet i ändrad lydelse genom att det av Patentbesvärsrätten kursiverade har tillförts utan att ha ersatt något tidigare uttryck, dock med undantag för det sist i patentkravet 7 kursiverade partiet ”varvid - - - bildskärpedetektor”, vilket tidigare hade följande lydelse: ”och att sagda bildskärpa bestäms direkt eller indirekt av en bildskärpedetektor, företrädesvis bestående av en passiv kontrastmätande funktion, därmed finnande det fokuseringstillstånd, som motsvarar störst bildkontrast och därmed också bästa fokuseringen.”

Invändaren har som huvudsakliga grunder för att upphäva patentet åberopat dels att uppfinningen som den anges i de båda självständiga patentkraven 1 och 7 saknar nyhet alternativt uppfinningshöjd, dels att patentet avser en uppfinning som inte är så tydligt beskriven att en fackman med ledning av beskrivningen kan utöva uppfinningen. Som nyhetshinder har invändaren, som denne slutligen bestämt sin talan, anfört svenska patentskriften med publiceringsnummer 512 350, fortsättningsvis benämnd D.

D beskriver ett förfarande för att åstadkomma ökat skärpedjup vid fotografering. Förfarandet är främst avsett för elektroniska kameror innefattande en sensor vilken alstrar bilder elektroniskt. Enligt förfarandet tas flera bilder med olika delar av motivet i skärpa i respektive bild och en grundbild sätts samman av bidrag från de olika bilderna. Exempelvis kan enligt en utföringsform (se s. 5, rad 35 – s. 6, rad 8) en produkt, som har relativt stor utsträckning i avstånd fotograferas från samma position med skärpan inställd på olika delar vid de olika fototillfällena. På de olika bilderna blir då olika delar skarpa respektive suddiga. De blir också olika stora. En skarp bild av produkten kan skapas genom att olika bildelement med god skärpa sätts samman från de olika bilderna, lämpligen efter att bilderna skalats till samma storlek. Det anges att en operatör kan göra bildelementsurvalet på en datorskärm och bestämma från vilket foto respektive bildelement skall hämtas till den slutliga bilden men också att processen kan automatiseras. Skärpan inom ett bildområde jämförs mellan foton och respektive bildelement med god skärpa väljs. Gränserna mellan närliggande bildelement läggs på lämpligt ställe, där oskärpan är ungefär lika stor från respektive foto. Uppdelningen i bildelement sker uppenbarligen i beroende av den avbildade scenens innehåll. Olika former av korrektionen kan utföras vid gränserna mellan bildelementen i den sammanfogade bilden för att komma tillrätta med skärpeproblem, exempelvis genom medelvärdesbildning, medan problem med förstoringsgraden hos motsvarande bildelement kan avhjälpas genom skalning.

Invändaren har i Patentbesvärsrätten anfört i huvudsak följande omständigheter till utveckling av sin talan.

Vid genomgång av patentkravet 1 finner man först att det som anges i dess ingress utgör allmänt känd teknik, exempelvis använd i digitalkameror. Vad gäller den kännetecknande delen föregrips bestämningarna a), c) samt d) helt av vad som är känt genom D. Bestämning b) hör nära samman med bestämning a). Någon bilddetektor nämns inte uttryckligen i D, men det är självklart att den däri angivna sensorn har samma funktion. Elektroniska kameror har funktioner som möjliggör varierande skärpeinställning och en sensor som kan registrera bilder med olika fokusering. Sammanfattningsvis kan sägas att när man läser D och studerar de centrala tankarna med bortseende från finesser som går utöver dessa finner man ett förfarande och en anordning som överensstämmer med det som anges i patentkraven 1 respektive 7, varför det som anges i dessa patentkrav saknar nyhet och i vart fall uppfinningshöjd.

Uppfinningen är inte så tydligt beskriven i tekniskt avseende att en fackman med ledning därav kan utöva uppfinningen. När exempelvis sensorn vid omfokusering flyttas i förhållande till objektivet förstoras eller förminskas bilden. Det medför att de olikfokuserade bilderna kommer att vara olika stora. Det framgår i detta avseende inte av beskrivningen hur man får samma delbild i de olikfokuserade bilderna att registreras på samma ställe i bilddetektorn, vilket dock är en nödvändig förutsättning för att bestämning c) i patentkravet 1 skall vara uppfylld. – Den på en av patenthavaren åberopad webbplats beskrivna tekniken är förenklad och populariserad för att lättare kunna förstås av sina besökare. Ett exempel på att den där beskrivna tekniken inte är lämplig att användas i ett förfarande enligt uppfinningen är att om man, som visas på webbsidan, har mörka band med samma intensitet över banden samt mellan dessa band liggande vita band får man ingen kontrast då man mäter på pixlar inom ett av banden. Har man en oskarp bild, dvs. bandens kanter är oskarpa, och mäter på pixlar som ligger inom respektive band men nära bandens kanter kommer metoden att visa att man har viss kontrast. Detta är ett resultat motsatt det önskade. Även vid mätning mot en ljus vägg med bakomliggande mörk himmel fås på liknande sätt ett felaktigt resultat (aktbilaga 17). Patentet kan således inte upprätthållas då det brister i beskrivningstydlighet.

Patenthavaren har i Patentbesvärsrätten anfört i huvudsak följande till stöd för att patentet skall upprätthållas.

Den teknik som beskrivs i D inkluderar kantdetektion med hjälp av vilken bilden delas in i olika delbilder. Vid uppfinningen enligt förevarande patent används inga kanter utan i stället delas varje olikfokuserad bild upp, oberoende av den avbildade scenens innehåll, enligt ett på förhand bestämt uniformt och finmaskigt nät av små segment, t.ex. rutor eller trianglar, utgörande delbilder, vilka var och en testas med avseende på bildskärpa i förhållande till skärpan hos motsvarande delbilder i övriga olikfokuserade bilder. Därpå väljs den delbild ut av de varandra motsvarande delbilderna hos alla de olikfokuserade bilderna som har den bästa skärpan. Slutligen sammanställs en slutbild av de sålunda valda delbilderna med den bästa skärpan. Skärpan hos respektive delbild bestäms genom kontrastmätning eftersom bildskärpa och bildkontrast inom ett litet bildområde är positivt korrelerade. Även bestämningen av bildskärpa skiljer sig således från vad som är känt genom D.

Vad gäller den påstådda tydlighetsbristen är det inte något problem att de olikfokuserade bilderna får olika storlek. Kameran arbetar digitalt och kompenserar enkelt för storleksvariationer. Detta underlättas av att varje delbild utgörs av ett antal pixlar, med samma antal för varje delbild och jämnt fördelade över bilddetektorns hela yta och varje pixel adresseras genom sina x- och y-koordinater i detektorns bildplan. Att metoden fungerar kan ses på de bilder som ingivits i målet (bl.a. en bild ingiven vid förhandlingen, aktbilaga 18). – Det medges att det finns fall där metoden inte stämmer helt, men statistiskt sett stämmer den i så hög grad att bildkvalitén inte påverkas märkbart för den som betraktar bilden. Dessutom sker kontrastmätningen inte bara med hjälp av värdet för två pixlar, vilket skulle kunna medföra problem vid situationer såsom i de av invändaren nämnda exemplen, utan för ett större antal som representerar ett visst område och beräkning sker med hjälp av en algoritm. – Vidare är det allmänt känt att digitala kameror med kontrastmetoden automatiskt mäter in när en bild är skarp. Den här aktuelle fackmannen har god kunskap om digitala kameror och god datakunskap.

I anslutning till den påstådda tydlighetsbristen har patenthavaren dessutom uppgett att han bett en god vän och utvecklingschef på ett stort kameraföretag att utarbeta ett datorprogram för en digital kamera och som skulle åstadkomma en bild sammansatt i enlighet med uppfinningen. Han behövde utgående från patentbeskrivningen endast en helg för detta arbete.

Sammantaget är enligt patenthavaren således både tydlighetskravet och uppfinningshöjdskravet uppfyllt.

DOMSKÄL

Till en början konstaterar Patentbesvärsrätten att överklagade beslutet är behäftat med anmärkningsvärda brister. Sålunda innefattar beslutet inte någon självständig prövning av patenterbarheten hos förfarandet enligt det självständiga patentkravet 7, trots att det är detta patentkrav som, så som det får förstås, innehåller den vidaste uppfinningsdefinitionen. Vidare är bedömningen i beslutet, att det elektrooptiska instrumentet enligt det självständiga patentkravet 1 är patenterbart i förhållande till den kända teknik invändaren åberopat, i otillåten utsträckning grundad på uppgifter som endast finns i patentets beskrivning och inte i det prövade patentkravet, se t.ex. NJA 2000 s. 497. Slutligen är dessa uppgifter representativa endast för en av i patentets beskrivning angivna olika utföringsformer av uppfinningen. Patentet skulle vid sådant förhållande inte ha upprätthållits med oförändrad beskrivning.

Dessa handläggningsfel har emellertid i den mån de kan få betydelse för utgången i målet avhjälpts genom handläggningen i Patentbesvärsrätten.

Vad därefter gäller sakprövningen har invändaren i Patentbesvärsrätten, liksom i Patentverket, såsom hinder mot att patentet upprätthålls åberopat dels att uppfinningen inte är så tydligt beskriven i patentet att en fackman kan utöva den, dels att uppfinningen så långt den framgår av de självständiga patentkraven 1 och 7 inte är patenterbar i förhållande till den teknik som är känd genom D.

Det framstår som mest ändamålsenligt att börja sakprövningen med det sistnämnda hindret eftersom patentbeskrivningen, så långt uppfinningen framgår av de självständiga patentkraven 1 och 7, otvivelaktigt möjliggör för fackmannen att utöva denna, för att om utgången i den delen nödvändiggör det, därefter pröva beskrivningstydligheten i fråga om uppfinningen enligt de osjälvständiga patentkraven liksom frågan om patentbeskrivningen behöver inskränkas så att den endast innefattar sådana utföringsformer som ryms inom de av sökanden åberopade självständiga patentkraven 1 och 7.

Både uppfinningen och tekniken enligt D har som syfte att skapa en avbildning av en scen så att maximal skärpa över hela avbildningen erhålles oberoende av de olika scenföremålens varierande avstånd till avbildningsanordningen (kameran). Det görs som fackmannen uppfattar uppfinningen respektive D i båda fallen enligt i huvudsak följande schematiska förfarande. Ett antal bilder med sinsemellan olika fokuseringsavstånd tas av scenen. Varje sådan bild delas in i ett antal delbilder (bildelement). De delbilder som sinsemellan har samma läge i de olikfokuserade bilderna jämförs i skärpeavseende med varandra och delbilden med den bästa skärpan väljs ut. Samma skärpejämförelse och val av den delbild som har bästa skärpan sker för alla delbildslägena. En slutbild sammanställs av de sålunda valda delbilderna med den bästa skärpan. Både patentet och D beskriver också åtgärder för att kompensera för den variation i storlek som dessa olikfokuserade delbilder kan ha. Av båda framgår också att förfarandet kan automatiseras genom datorstyrning med bl.a. anslutande minnen för lagring av bilddata och innebärande att de olikfokuserade bilderna registreras elektroniskt.

Enligt patenthavaren är de huvudsakliga skillnaderna mellan uppfinningen och tekniken enligt D följande.

1) Indelningen av de olikfokuserade bilderna i delbilder sker enligt ett förutbestämt uniformt och finmaskigt nät av små segment. I D däremot görs indelningen av de olikfokuserade bilderna i beroende av den avbildade scenens innehåll, vilket innebär att delbilder normalt inbördes har varierande storlek.

2) Bildskärpan hos delbilderna bestäms genom kontrastmätning. Enligt D sker däremot urvalet av delbilder med godtagbar skärpa genom att inom de olikfokuserade bilderna gränser mellan bildelement identifieras där bildskärpan förändras från icke godtagbar till godtagbar bildskärpa vilka gränser också bestämmer delbildsstorleken.

Patenthavaren har ifråga om karakteristiken enligt punkten 1 ovan emellertid inte, trots att han under handläggningen i Patentbesvärsrätten getts särskilt tillfälle därtill, i sak preciserat de båda självständiga patentkraven på annat sätt än att det nu framgår att det är fråga om ett ”fast” indelningsmönster vilket lämnar öppet bl.a. frågan huruvida delbilderna i mönstret har samma eller inbördes varierande storlek eller huruvida det är fråga om ett helt fast eller ett av flera fasta mönster – jämför beskrivningen s. 4, första st. – t.ex. för olika scentyper anpassade mönster. Någon nedre gräns för antalet delbilder enligt mönstret framgår heller inte. När det gäller betydelsen av frågan huruvida indelningsmönstret är beroende av den avbildade scenens innehåll eller är helt fast, dvs. är oberoende av den aktuella scenens innehåll, är att märka att patenthavaren i patentbeskrivningens allmänna del anger att uppfinningen omfattar båda varianterna och även fortsättningsvis i beskrivningen anger utföringsformer såväl med scenberoende indelningsmönster som utan.

Vad avser punkten 2 framgår det inte av de aktuella självständiga patentkraven att bildskärpan bestäms genom kontrastmätning. Det enda som, något sammandraget, framgår är att den i sig kända bildskärpedetektorn direkt eller indirekt (Patentbesvärsrättens kursivering) väljer ut den delbild av de varandra motsvarande olikfokuserade delbilderna som bidrar till bästa bildskärpa. Som framgår av patentbeskrivningen (s. 5 sista stycket, s. 18 rad 1 – s. 19 rad 1 samt s. 28 tredje stycket) kan det senare alternativet t.ex. innebära att valet i stället sker genom mätning på i och för sig känt sätt, av avståndet till det på den aktuella delbilden avbildade scenpartiet och en jämförelse av detta avstånd görs med de fokuseringsavstånd som gäller för de respektive olikfokuserade bilderna.

Det anförda leder sammantaget, såvitt gäller bedömningen enligt 2 § patentlagen av uppfinningen så långt denna framgår av de självständiga patentkraven 1 och 7, till den slutsatsen att den grundläggande idén, nämligen att genom en mer eller mindre datorstyrd process och med utgångspunkt i ett antal olikfokuserade bilder av en och samma scen sammanställa en slutbild bestående av sådana delbildsområden som tillsammans ger slutbilden i dess helhet god skärpa, är känd genom D. Med denna idé som utgångspunkt är det uppenbart för fackmannen att valet av delbildsstorlek och indelningsmönster är beroende av flera faktorer som får vägas mot varandra. En sådan avvägning ställer emellertid inte fackmannen inför några tekniska svårigheter. Med denna bedömning och då det, som följer av det ovan anförda, av de självständiga patentkraven 1 och 7 inte heller i övrigt framgår något patentmotiverande är villkoren i 2 § patentlagen inte uppfyllda. Vid sådant förhållande behöver övriga i målet väckta frågor inte prövas.

Lennarth Törnroth Stefan Svahn Per Carlson

Referent

Enhälligt

ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE, se bilaga 2 (Formulär A)

ak Visa mer Visa mindre