Domstols Målregister

Målet gäller: Förklaring enligt 72 § PL m.m.

Ink datum: 1991-11-15

Reg datum: -

Överklagat: 1992-07-20

PRV:s nummer: 80103328.3

PRV beslutsdag: 1991-09-12

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: Ej prövningstillstånd

Klass: -

Juridiska sökord: Ombudsansvar gentemot patenthavare; Särfall; Sekretess; Avsevärd skada

Tekniska sökord: -

Lagrum: 72 § patentlagen (1967:837)

Måltyp: patent

Utgång: avslag

Beslutskategori: vägledande

Klagande

Klagandetyp: sökande

Namn: JS

Ombud: Awapatent AB, Onn, Christer

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: -

Ombud: -

Fler Motparter: -

Referat: Den aktuella fristförsummelsen har delvis orsakats av att patenthavarens svenska ombud pga en mindre betalningsförsummelse i annat ärende än patenthavarens infört en generell kreditkopian mot hemlandsombudet. Det har ansetts att de båda ombuden dock haft att företräda patenthavaren och att sådana mellan ombuden förekommande konflikter som ej förorsakats av patenthavaren inte har fått medföra att ombuden otillbörligt eftersatt sitt ansvar att tillvarata dennes intressen.

Referat fortsättning : -

Text: YRKANDEN

1. Klaganden har vidhållit sitt yrkande om förklaring enligt 72 § patentlagen.

2. Klaganden har angett att bifall yrkas till den vid Patentverket framställda begäran om sekretess men att något yrkande om sekretess i Patentbesvärsrätten med tillämpning av 8 kap. 17 § sekretesslagen inte görs.

I målet har hållits muntlig förhandling med upptagande av vittnesförhör.

________________________

1. Patentbesvärsrätten bifaller inte yrkandet om förklaring enligt 72 § patentlagen.

2. Patentbesvärsrätten bifaller inte klagandens yrkande om sekretess. Den ifrågavarande handlingen får dock inte lämnas ut förrän beslutet vunnit laga kraft.

SKÄL

1. Vad avser frågan om förklaring enligt 72 § patentlagen framgår av utredningen bl.a. följande. I mars 1990 meddelade patenthavarens svenska ombud, Awapatent AB, hemlandsombudet, "K & W" i Tyskland, att den 11:e årsavgiften för det ifrågavarande patentet förföll till betalning den 30 juni samma år. Då betalningsorder inte erhölls påminde Awapatent den 18 juli hemlandsombudet om att avgiften med stadgad förhöjning måste betalas senast den 31 december 1990. Enligt de instruktioner som gällde för handläggningen av årsavgiftsärenden skulle i de ärenden där påminnelse utfärdats uppgift härom införas även i en manuellt förd dagbok på Awapatents årstaxeavdelning – vilket också skedde i förevarande fall – samtidigt som dessa ärenden alltjämt bevakades i Awapatents datasystem, i syfte att erhålla en dubbel bevakning av de slutliga betalningsfristerna gentemot Patentverket. I förevarande fall fungerade emellertid inte denna kontroll. Det berodde på att Awapatent på grund av utebliven betalning om 1320 kronor från K & W i ett annat ärende som inte gällde den nu aktuella patenthavaren, beslutat om indrivning av denna fordran och därvid genom en kodändring i datasystemet infört en fullständig spärr för ytterligare kredit till K & W, vilket i sin tur innebar att datasystemets nyssnämnda bevakningsfunktion måste upphöra ifråga om avgiftsbetalningar i anslutning till detta ombuds ärenden. Kreditspärren medförde vidare att Awapatent krävde förskottsbetalning när K & W till följd av nämnda årsavgiftspåminnelse lämnade en betalningsorder den 31 augusti 1990. Vid förskottsfakturering, som vid denna tidpunkt var en utomordentligt ovanlig åtgärd, skulle enligt de rutiner som gällde två av de i ett fakturaset ingående exemplaren skickas till uppdragsgivaren och två behållas av årstaxeavdelningen och där sättas in i en särskild fakturapärm. Awapatents ekonomiavdelning måste härvid – till skillnad från i normalfallet då avdelningen själv erhåller ett av fakturaexemplaren för bokföring – vända sig till årstaxeavdelningen för att få besked om på vem betalningen skall bokföras. Avdelningen överlämnar då ett av de båda fakturaexemplaren i den nämnda fakturapärmen till ekonomiavdelningen för bokföring och det andra exemplaret används samtidigt inom årstaxeavdelningen som underlag för att beordra betalning till Patentverket. I förevarande fall har den ansvarige tjänstemannen på årstaxeavdelningen emellertid – fastän införstådd med gällande rutiner – av misstag överlämnat ett av de båda fakturaexemplaren till ekonomiavdelningen redan då fakturering skedde. Då betalning från K & W av förskottsfakturan i detta ärende mottogs den 26 oktober 1990 begärde ekonomiavdelningen därför inte att få något fakturaexemplar utan upplyste endast tjänstemannen om att betalning mottagits från K & W. Tjänstemannen förbisåg av misstag att det var fråga om en förskottsbetalning och prickade av ärendet i den manuella dagboken utan att överlämna det återstående fakturaexemplaret till den person som skulle ansvara för ordern om betalning till Patentverket. Misstaget har betecknats som oförklarligt. Tjänstemannen är en erfaren och pålitlig kontorist, anställd på Awapatent sedan våren 1989 och har dessförinnan under åtskilliga år haft en anställning med motsvarande krav på noggrannhet i arbetet.

På grundval av vad som sålunda och eljest framgår av utredningen gör Patentbesvärsrätten följande bedömning. En första utgångspunkt är härvid att de aktuella ombuden haft att företräda patenthavaren och att sådana ombuden emellan förekommande konflikter som ej förorsakats av patenthavaren inte har fått medföra att ombuden otillbörligt eftersatt sitt ansvar att tillvarata dennes intressen. Den ovanliga åtgärd som patenthavarens svenska ombud i föreliggande fall vidtagit i form av införandet av en generell kreditspärr gentemot hans hemlandsombud med krav på förskottsbetalning har inte orsakats av patenthavaren själv eller av hans ärende hos ombudet men har drabbat patenthavaren såtillvida att det för denna ovanliga – men i och för sig förutsedda – situation saknades tillfredsställande instruktioner till förebyggande av misstag (jfr RÅ 1983 2:7 i förening med Patentbesvärsrättens beslut den 9 oktober 1989 i målet P 87-289 (ej pt)). Sålunda upphörde – helt i enlighet med fristbevakningssystemets utformning – den kontrollfunktion som den dubbla fristbevakningen genom datorsystemet resp. den manuellt förda dagboken eljest utgjorde i påminnelseärenden, och vidare saknade den tjänsteman som begick det utlösande misstaget praktisk erfarenhet av den aktuella ärendetypen. Fordran på skälig omsorg i denna ovanliga situation hade snarare bort medföra en ökad omsorg och bevakning från ombudets sida jämfört med vad som normalt gällde för påminnelseärenden och inte en mindre (jfr bl.a. Patentbesvärsrättens avgörande den 20 december 1988 i målet P 87-297).

Vid angivna förhållanden och då patenthavaren enligt stadgad praxis har att bära ansvaret för bristande omsorg i ombudets handlande föreligger inte tillräckliga förutsättningar för vinnande av förklaring enligt 72 § patentlagen. Framställningen härom kan därför inte bifallas.

2. Vad därefter gäller sekretessyrkandet har Patentverket i sitt beslut inte uttalat sig om huruvida den aktuella handlingen får utlämnas innan sekretessfrågan prövats slutligt (22 § femte stycket sista meningen patentlagen). Verket har emellertid i akten antecknat att den aktuella handlingen "utlämnas först när beslutet vunnit laga kraft". Det kan antas att innehållet i handlingen i praktiken inte har röjts för någon utomstående sedan den gavs in till Patentverket. Förutsättning för att pröva sekretessyrkandet föreligger därför.

Till stöd för yrkandet har klaganden hävdat att bestämmelserna i 8 kap. 13 § sekretesslagen och 22 § 5 st patentlagen bör vara tillämpliga även ifråga om ärenden rörande beviljade patent; i vart fall skulle en sådan tolkning vara rimlig eftersom denna vidare tillämpning i praktiken ändå torde kunna uppnås genom ett överklagande till Patentbesvärsrätten, där bestämmelserna i 8 kap. 17 § sekretesslagen (domstolssekretessen) är tillämpliga eller genom att avvakta med handlingens ingivande och sekretessyrkandet tills beslutet i själva sakfrågan överklagats.

Som Patentverket funnit gäller den möjlighet till sekretess som 8 kap. 13 § sekretesslagen och 22 § 5 st. patentlagen föreskriver enbart handlingar i ärenden som rör en ansökan om patent (se Corell m.fl., Sekretesslagen, 2 uppl. s. 236 ff), och har således inte gett stöd för att sekretessbelägga inlagor i det aktuella ärendet som rör ett redan beviljat patent.

Då vidare utredningen i målet inte ger stöd för att anta att den som handlingen rör lider avsevärd skada om handlingen röjs finns det – oavsett i vilken utsträckning bestämmelserna i 8 kap. 17 § sekretesslagen är tillämpliga i målet – inte heller i övrigt möjlighet att förordna om sekretess för den ifrågavarande handlingen. Sekretessyrkandet kan därför inte bifallas.

Lennarth Törnroth Eva Hagström StenOve Henningsson

Referent

Enhälligt

Visa mer Visa mindre