Domstols Målregister

Målet gäller: Framställning enligt 72 § PL

Ink datum: 1992-02-20

Reg datum: -

Överklagat: 1994-03-21

PRV:s nummer: 83870132.4

PRV beslutsdag: 1991-12-17

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: Ej bifall

Klass: -

Juridiska sökord: 72 § PL.

Tekniska sökord: -

Lagrum: -

Måltyp: patent

Utgång: avslag

Beslutskategori: intressant

Klagande

Klagandetyp: sökande

Namn: President and Fellows of Harvard College

Ombud: Uppsala Patentbyrå

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: -

Ombud: -

Fler Motparter: -

Referat: Fråga om patenthavarens ansvar för fel begånget av ett betalningsföretag. Då klaganden själv i flera avseenden brustit i omsorg har den omständigheten, att ett välrenommerat betalningsföretag anlitats för årsavgiftsbetalning, ej medfört att förutsättning ansetts föreligga för förklaring enligt 72 § PL:

Referat fortsättning : -

Text: YRKANDEN

Klaganden har i Patentbesvärsrätten vidhållit sitt yrkande om förklaring enligt 72 § patentlagen.

I målet har hållits muntlig förhandling.

Patentbesvärsrätten bifaller inte besvären.

SKÄL

Av utredningen framgår bl.a. följande. Klaganden, som är innehavare av det i målet aktuella patentet, ingick i mitten av 1970-talet en överenskommelse med det amerikanska företaget Monsanto Company (Monsanto) beträffande vissa uppfinningar gjorda hos klaganden av intresse för Monsanto. Detta företag skulle därvid ansvara för inlämning och upprätthållande m.m. av motsvarande ansökningar och patent, däribland betalning av ifrågakommande årsavgifter. Dessa ansökningar och patent innehades dock av klaganden. Den nu patentsökta uppfinningen omfattades av sagda överenskommelse. Sedan ansökan om patent för bl.a. Sverige gjorts vid Europeiska Patentverket och patent meddelats den 23 september 1987 vidtog Monsanto med anlitande av klagandens ombud, Uppsala Patentbyrå, de åtgärder som krävdes för fullföljd i Sverige. Avgifterna för 5:e och 6:e patentåren som förföll till betalning under december månad 1987 resp. 1988 betalades av Monsanto direkt till det svenska patentverket. Vid någon tidpunkt som inte närmare specificerats upphörde överenskommelsen med Monsanto beträffande åtminstone det nu berörda patentet. Av den utredning som getts in i Patentbesvärsrätten framgår i vart fall att klaganden under 1988 beslutat anförtro betalningen av årsavgifter för sina utländska patent och patentansökningar åt betalningsföretaget Computer Packages Annuities Service Inc. (CPASI). CPASI inhämtade hos klaganden i februari 1989 erforderlig information om de patent och patentansökningar betalningsuppdraget gällde. Den 7:e årsavgiften för det i målet berörda patentet som förföll till betalning den 31 december samma år betalades in redan i november. CPASI kom dock av oförklarlig anledning att betala till EPO istället för till det svenska patentverket. EPO uppmärksammade inte misstaget utan sände kvitto på avgiften till CPASI som vidarebefordrade detta till klaganden. Patentverkets påminnelse om den uteblivna betalningen föranledde det svenska ombudet, som inte hade informerats om den ändrade betalningsordningen, att den 29 mars 1990 – dvs. ca 3 månader före utgången av den frist inom vilken årsavgiften med förhöjning ännu kunnat betalas – tillskriva Monsanto i tron att detta företag alltjämt var betalningsansvarigt. Monsanto lät emellertid saken bero utan ytterligare åtgärd.

Klaganden uppger sig ha saknat vetskap om att patentet meddelats till dess att Monsanto den 10 september 1990 besvarade en begäran från klaganden om att få en statusrapport för ärendet.

Till stöd för sin framställning har klaganden vidare anfört. Det anlitade betalningsföretaget är ett väl ansett företag som klaganden tidigare begagnat sig av vid ett stort antal tillfällen. Vid överlämnandet av uppdraget följdes de vanliga rutinerna innebärande att uppdragsgivaren endast hänvisade till den europeiska ansökningens nummer varvid det ålegat betalningsföretaget att kontrollera om ansökningen lett till patent eller ej. Företaget, som är valt med omsorg och fått erforderliga instruktioner, har i förevarande fall begått ett oförklarligt misstag.

Beträffande inverkan av EPO:s handlande på bedömningen av omsorgsrekvisitet har klaganden uttalat följande: "Speciellt kunde vi inte förvänta oss att EPO skulle godta betalningen av årsavgiften om inte EPO var behörigt att motta denna betalning, så varken vi eller CPASI hade någon orsak att misstänka att något misstag hade gjorts. Vi levde sålunda i den bestämda tron att alla nödvändiga steg vidtagits för att hålla patentansökan/patentet vid liv inom vederbörlig tidsfrist och hos behörig myndighet, detta speciellt som vi inte hört någonting från EPO beträffande denna fråga; inte ens idag (1990-10-12, PBR:s anm.) har avgiften (DEM 1.110:-) återbetalats till oss, CPASI eller Monsanto. - Vi vill bestämt hävda att § 72 Patentlagen inte rimligen kan kräva mer av oss än av den högspecialiserade professionella staben hos EPO, som uppenbarligen än i dag inte har upptäckt misstaget".

Patentbesvärsrätten, som inte går in på frågan om från vilken tidpunkt den i 72 § föreskrivna tvåmånadersfristen bör beräknas i målet, gör följande bedömning.

Vad gäller det av CPASI begångna felet anmärkes till en början att omständigheterna synes vara likartade dem i RÅ 81 2:59. Felet skulle därmed inte behöva läggas klaganden till last som bristande omsorg vid tillämpning av omsorgsrekvisitet i 72 § patentlagen. Å andra synes EPO här ha intagit en annan grundsyn, i vart fall såvitt framgår av det nyligen publicerade avgörandet på den juridiska besvärskammaren J 27/90 (OJ 1993 s. 422). Frågan om en ändring i praxis kan alltså uppkomma. Patentbesvärsrätten finner det emellertid obehövligt att i föreliggande mål ta ställning i denna fråga.

Oaktat hur CPASI:s roll bör bedömas har nämligen klaganden själv visat bristande omsorg. Till att börja med måste det sålunda utgöra en närmast självklar förutsättning vid bedömningen av omsorgsrekvisitet att en patenthavare har vetskap om vilka patent han är innehavare av och i vart organiserar sin verksamhet så att denna information finns till hands. De i målet från CPASI lämnade uppgifterna visar också att klaganden hade ett register utvisande att det europeiska patentet meddelats redan i september 1987 och omfattade Sverige. Med en sådan vetskap om innehavet sedan hösten 1987 av patentet borde klaganden, när CPASI översände det av EPO utfärdade avgiftskvittot, ha reagerat för att årsavgiften felaktigt betalts till EPO istället för till Sverige. Klaganden har också brustit i omsorg genom underlåtenheten att inte, när betalningsansvaret överfördes på CPASI, underrätta sitt svenska ombud om den ändrade betalningsordningen. Hade så skett skulle ombudets påminnelsebesked i mars 1990, när 3 månader återstod av den slutgiltiga betalningsfristen, sannolikt ha nått rätt adressat och misstaget kunnat rättas till.

Vid angivna förhållanden föreligger inte förutsättningar för bifall till framställningen. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

Lennarth Törnroth Eva Hagström Göran Andersson

Referent

Skiljaktig;

se prot.

BESVÄRSHÄNVISNING, se bilaga (Formulär B)

Målet föredras av referenten och avgörs, se dom.

Patenträttsrådet Hagström är skiljaktig och anför: Av utredningen i målet framgår följande: De fyra första årsavgifterna betalades av patenthavarens (Harvards) licenstagare Monsanto Company. Då licensförhållandet upphörde anlitade Harvard det välrenommerade betalningsföretaget Computer Packages Annuities Service Inc. (CPASI) för att ombesörja årsavgiftsbetalningarna. En representant för CPASI besökte Harvard i februari 1989 och erhöll därvid alla erforderliga uppgifter för fullgörande av uppdraget. Av oförklarlig anledning kom sjunde årsavgiften likväl att felaktigt erläggas till EPO istället för till de nationella patentverken. EPO, som inte upptäckte misstaget, bekräftade mottagandet av avgiften genom att till CPASI sända ett kvitto på beloppet. CPASI, som några veckor tidigare tillställt Harvard en sammanställning av de årsavgifter som CPASI skulle inbetala för Harvards räkning upptagande bl.a. den nu ifrågavarande årsavgiften, skickade i sin tur en kopia av EPO:s kvitto till Harvard för kännedom. Jag finner att klaganden ägnat saken rimlig omsorg – jfr Regeringsrättens avgörande RÅ 81 2:59 som alltjämt bör gälla – genom att anlita ett pålitligt betalningsföretag varvid patenthavaren även kan avstå från Patentverkets betalningspåminnelser. Det fel som den mänskliga faktorn förorsakat vid tillämpningen av CPASI:s rutiner kan inte läggas klaganden till last som brist i skälig omsorg. Vid angivna förhållanden och på grund av att den i 72 § patentlagen stadgade tvåmånadersfristen får anses löpa från den dag då misstaget upptäcktes – dvs. den 10 september 1990 – föreligger enligt min mening förutsättning för förklaring enligt nämnda lagrum.

Som ovan.

Eva Hagström

Prot. uppvisat den 1994/

LT

ak Visa mer Visa mindre