Domstols Målregister

Målet gäller: Beslut att inte utfärda kungörelse enligt 82 § patentlagen

Ink datum: 1993-03-31

Reg datum: -

Överklagat: -

PRV:s nummer: 87900101.4

PRV beslutsdag: 1993-03-10

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: -

Klass: -

Juridiska sökord: Rättelse; Översättning; EPO-praxis

Tekniska sökord: -

Lagrum: -

Måltyp: patent

Utgång: bifall

Beslutskategori: vägledande

Klagande

Klagandetyp: sökande

Namn: Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften

Ombud: Stockholms patentbyrå, AB

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: -

Ombud: -

Fler Motparter: -

Referat: Vid tillämpning av 82 § PL och 60§ patentkungörelsen avseende fullföljd i Sverige av europeiskt patent har ansetts att de uppgifter som enligt nämnda 60§ skall åtfölja översättningen inte alltid måste föreligga i korrekt form redan vid fullföljdstidens utgång och att sålunda rättelse bör kunna ske i efterhand utan att rättsförlust uppkommer. I det aktuella fallet ansågs sålunda det av misstag felaktigt angivna numret på den europeiska patentansökningen som rättats först efter fristens utgång inte förhindra att kungörelse enligt nämnda 82§ utfärdades.

Referat fortsättning : -

Text: YRKANDEN

Klaganden yrkar i första hand att den översättning och avgift som inlämnades till Patentverket den 10 juli 1992 med angivande av fel ansöknings- och patentnummer skall anses ingiven i rätt tid. I andra hand yrkar klaganden att rättelse av det felaktigt angivna ansökningsnumret skall få ske med stöd av 91 § patentlagen.

I målet har hållits muntlig förhandling.

Patentbesvärsrätten undanröjer överklagade beslutet och förordnar att Patentverket skall utfärda kungörelse enligt 82 § patentlagen.

SKÄL

Genom beslut av EPO den 8 januari 1990 sammanslogs sökandens båda ansökningar 87900101.4 och 86116858.1. Den sammanslagna ansökningen fick numret 87900101.4. Europeiskt patent beviljades den 6 maj 1992. För att patentet skulle gälla även i Sverige skulle översättning och avgift ha inkommit till Patentverket senast den 6 augusti 1992. Klaganden ingav den 10 juli 1992 översättning och avgift men uppgav av misstag fel ansökningsnummer. Nämligen det nummer EPO vid sammanslagningen bestämt sig för att inte använda, dvs. 86116858.1. I samband med att sjunde årsavgiften skulle betalas in i mars 1993 uppmärksammade klaganden att fel nummer angivits och underrättade Patentverket om detta med angivande av rätt nummer.

Patentverket konstaterade i överklagade beslutet att översättning och avgift inte inkommit inom tremånadersfristen i ärendet 87900101.4 och beslutade att inte utfärda kungörelse enligt 82 § patentlagen.

Patentbesvärsrätten gör mot bakgrund av vad som enligt ovan och i övrigt framgår av utredningen följande bedömning.

För att ett europeiskt patent som omfattar Sverige skall få verkan här i landet krävs enligt 82 § patentlagen uteslutande att översättning till svenska av den text med vilken patentet är avsett att meddelas och avgift för tryckning av översättningen ges in inom tid som Regeringen bestämmer. I 60 § patentkungörelsen, där denna tid angetts, föreskrivs i lydelsen före den 1 maj 1993, som är tillämplig i målet, emellertid därutöver att översättningen skall åtföljas av uppgift om patentansökningens nummer och sökandens namn och adress samt att om detta ej iakttages översättningen anses ej ingiven. Enligt därefter gällande lydelse erfordras dessutom uppgift om uppfinningens benämning. Det ligger språkligt sett närmast till hands att tolka det i paragrafen använda uttryckssättet "åtföljas av" så, att uppgifterna skall lämnas tillsammans med översättningen, eller i vart fall senast vid utgången av den i paragrafen fastställda fristen för fullföljd. En tolkning av 60 § patentkungörelsen strikt enligt dess ordalydelse skulle alltså erfordra att fullständiga uppgifter måste föreligga redan vid fristens utgång, för att rättsförlust skall undvikas. En sådan tolkning kan dock ifrågasättas redan på den grunden att det torde saknas stöd i 82 § eller annan bestämmelse i patentlagen för Regeringen att, utöver fullföljdstiden, föreskriva ytterligare villkor som skall iakttagas för att patentet skall få verkan. Förarbetena till de aktuella bestämmelserna berör inte denna fråga. Beträffande de ifrågavarande uppgifterna sägs bara – se SOU 1976:24 s. 353 – att de har ansetts nödvändiga för att det skall vara möjligt att med säkerhet identifiera patentet (jfr också 1980 års patentlagskommentar s. 580) och att om de inte lämnas "samtidigt med översättningen" denna skall anses inte ingiven. Även om Patentbesvärsrätten noterar att motsvarande bestämmelser inte införts ifråga om fullföljd av en internationell patentansökan enligt 3 kap. patentlagen trots ett likartat identifieringsbehov där, ligger det i sakens natur att en identifiering måste kunna ske utan orimlig arbetsinsats. Möjligheten att åstadkomma en sådan är emellertid mera beroende av de rådande praktiska förutsättningarna – däribland de uppgifter i övrigt som tredje man respektive Patentverket kan ha kännedom om – än av en strikt formell tillämpning av 60 § patentkungörelsen.

Vid en sådan strikt tillämpning måste å andra sidan övervägas om rättelse av lämnade uppgifter kan medges. När det gäller själva översättningen finns uttryckliga bestämmelser i 91 § patentlagen om rättelse. De grundas på art. 70 (4) i den europeiska patentkonventionen (EPC) och avser uppenbarligen rättelse av fel i översättningen som kan ha betydelse för skyddsomfånget (jfr 90 § patentlagen). Rättelsen får vidare – i motsvarighet till vad som gäller i det fall 72 § patentlagen är tillämplig – verkan först från den dag beslutet om rättelse kungörs och med åtföljande risk för att föranvändarrätt uppkommit dessförinnan. Som framgått omfattar 91 § inte rättelse av de uppgifter som skall åtfölja översättningen men övervägande skäl – inte minst det att en förväxling ifråga om själva översättningen uppenbarligen kan rättas till med stöd av denna bestämmelse – talar för att en analogisk tillämpning bör vara möjlig om någon förmånligare rättelseform inte står till buds. Några allmänna bestämmelser om rättelse av lämnade uppgifter finns inte i patentlagen eller patentkungörelsen. Inte heller förvaltningslagen innehåller några sådana bestämmelser som är tillämpliga på föreliggande situation. Däremot innefattar EPC genom regel 88 uttryckliga bestämmelser i saken. Där är huvudregeln att språkliga fel, skrivfel och oriktigheter i handling som getts in till Europeiska Patentverket (EPO) får rättas på begäran. Vid tillämpningen av denna regel har tredjemansintresset vägts in på så sätt att rättelse får ske i efterhand bara om det var uppenbart för tredje man att de uppgifter som förelåg vid den ifrågavarande fristens utgång inte kunde vara helt korrekta. Beträffande "uppenbarhetsrekvisitet" ger de publicerade rättsfallen vid handen att förhållandevis höga krav ställs på tredje man liksom på EPO (se i nu berörda avseenden t.ex. OJ EPO 1994 s. 349-387). Det finns enligt Patentbesvärsrättens mening anledning att i frånvaro av svenska lagregler i ämnet så långt är rimligt beakta tillämpningen av sagda regel 88.

Mot ovan angiven bakgrund bör sålunda frågan om i vad mån misstag ifråga om uppgifterna enligt 60 § patentkungörelsen bör orsaka rättsförlust alltid prövas utifrån en avvägning mellan sökandeintresset, å ena sidan, och tredjemansintresset, å den andra, samtidigt som det måste beaktas huruvida den omedelbara tillgången av korrekta uppgifter är behövlig för att Patentverket skall kunna vidta åtgärder av rättslig betydelse för patentets verkan eller eljest oundgängligen är omedelbart behövliga för verkets hantering av översättningarna. En given utgångspunkt är därvid att sökandena uppenbarligen saknar intresse av att dröja med uppgifterna och att det i de sällsynta undantagsfall då lämnade uppgifter är bristfälliga i något avseende detta beror på oavsiktliga misstag. För tredje man, vars intressen berörs av ett europeiskt patent som omfattar Sverige, gäller att denne har att beakta patentet och tillhörande patentansökan i vart fall redan från tidpunkten för EPO:s kungörande, alltså tre månader innan översättning måste ges in och därför i normalfallet då måste bevaka patentet och ansökningen hos EPO. För att därefter avgöra om fullföljd faktiskt skett måste han vända sig till Patentverket. Ingivna översättningar utgör där regelmässigt, oavsett om de åtföljs av de i 60 § patentkungörelsen angivna uppgifterna, allmän handling och skall därför enligt 1 och 2 §§ 15 kap. sekretesslagen utan dröjsmål registerföras med lämpliga uppgifter eller i vart fall hållas så ordnade att det utan svårighet kan fastställas om en översättning kommit in. I praktiken görs lämpligen detta genom anteckning i något av de för allmänheten tillgängliga diarier över europeiska patent och patentansökningar som skall föras enligt 40 resp. 59 § patentkungörelsen. De identifieringsuppgifter som då antecknas i dessa diarier är tillräckliga för att tredje man, som bevakat ärendet hos EPO, även i de undantagsfall när någon uppgift, t.ex. ansökningsnumret, är bristfällig, utan orimligt merarbete kan fastställa om och när översättning resp. avgift kommit in. I en sådan situation, där presumtionen normalt får antas vara att sökanden har intresse av skydd i Sverige, räcker det knappast att tredje man förlitar sig på en enda av identifieringsuppgifterna. För den tredje man som inte haft ärendet under tidigare bevakning hos EPO är de nu berörda uppgifterna (ansökningsnumret och sökandens namn jämte adress) överhuvudtaget inte av omedelbart intresse. Sammantaget nödvändiggör därför hänsynen till tredje man inte en snäv tolkning av 60 § patentkungörelsen.

Vad därefter gäller den kungörelse och den tryckning av översättningen som Patentverket enligt 82 § patentlagen skall utföra när EPO utfärdat kungörelse beträffande det till en ingiven översättning och avgift hörande patentet har dessa åtgärder visserligen ett betydande praktiskt värde och bör därför vidtas så snart ske kan. De utgör emellertid inte någon förutsättning för patentets rättsverkan, och tredje man kan därför inte förlita sig härpå om han vill ha ett säkert besked i fullföljdsfrågan. Det är nämligen bara i de fall fullföljden prövats genom lagakraftvunnet beslut enligt 72 § patentlagen som det föreligger beslut med någon rättskraft i frågan om fullföljd skett eller inte (se RÅ 81 Bb 27). Eftersom frågan om fullföljd således som regel sedermera kan prövas av rätten i samband med en tvist om patentet framstår det som rimligt att i den administrativa bedömningen av fullföljdsärendena vid tveksamma fall hellre kungöra än vägra kungörelse.

Inte heller ger utredningen stöd för att den omedelbara tillgången vid fullföljdtidens utgång av samtliga uppgifter skulle vara oundgängligen nödvändig för Patentverkets beslut om kungörelse och hantering av översättningarna. Verket använder f.n. endast det av sökanden angivna europeiska ansökningsnumret vid jämförelsen med de kungörelsedata som i datorläsbar form månadsvis erhålles från EPO och som där upprättas i anslutning till bifallsbesluten. Som anledning har angetts att det är fråga om f.n. mer än 13 000 översättningar per år vilka dessutom ofta lämnas in avsevärd tid, ibland närmare ett år, före den tidpunkt EPO-kungörelse sker. En användning av de ytterligare identifieringsuppgifter, t.ex. patentnumret, uppfinningens benämning, sökandens namn och adress, etc., som utöver ansökningsnumret, ingår i de från EPO erhållna datauppgifterna skulle därför medföra ett orimligt merarbete. Enligt Patentbesvärsrättens mening utgör emellertid redan det nu aktuella målet en anvisning om att den nuvarande ordningen är otillfredsställande ur allmän synpunkt. Sålunda har beslutet beträffande vägrad kungörelse enligt 82 § patentlagen meddelats först ca 7 månader efter fullföljdsfristens utgång och hade, om inte patenthavaren själv upptäckt och uppmärksammat verket på det aktuella misstaget, kunna dröja än längre. Beträffande merarbetet finns det uppenbarligen ett befogat sökandeintresse att ge in översättningen i ett förhållandevis tidigt skede. Enligt vad Patentbesvärsrätten har erfarit finns det dock svenska ombud som till förebyggande av misstag kombinerar detta med att därefter också ge in EPO:s bifallsbeslut, innefattande bl.a. uppgift om kungörandedagen, till Patentverket så snart detta beslut erhållits. Om en sådan ordning tillämpades mera allmänt, vilket kan åstadkommas t.ex. genom ett standardmeddelande till sökanden i de fall när det till en ingiven översättning åtföljande ansökningsnumret eller publicerings-/patentnumret inte återfinns bland EPO:s kungörelsedata, skulle det arbete som behövs för att klarlägga när kungörelsen i EPO skett reduceras avsevärt samtidigt som misstag skulle kunna uppmärksammas av verket i ett tidigt skede och före fullföljdtidens utgång. Det finns anledning att i detta avseende erinra om de mycket högt ställda krav på serviceskyldighet som gäller enligt EPO-praxis. De insatser från Patentverkets sida som erfordras i ovan berörda avseenden framstår vid denna jämförelse som förhållandevis små.

Det är också uppenbart att misstag ifråga om översättningen kan få avsevärt allvarligare konsekvenser för tredje man än vad misstag beträffande de ifrågavarande uppgifterna kan få.

En sammantagen bedömning leder närmast till att 60 § patentkungörelsen bör tolkas så att däri angivna uppgifter inte alltid måste föreligga i korrekt form redan vid fullföljdstidens utgång och att sålunda rättelse bör kunna ske i efterhand utan att rättsförlust uppkommer.

En tillämpning av det anförda på det i målet aktuella misstaget medför enligt Patentbesvärsrättens mening att kungörelse enligt 82 § patentlagen bör ske i enlighet med klagandens förstahandsyrkande.

Lennarth Törnroth Jeanette Bäckvall Sten-Ove Henningsson

Referent

Enhälligt

ak

Visa mer Visa mindre