Patentbesvärsrättens avgöranden

Register över Patentbesvärsrättens mål och avgöranden från 1989 till och med den 31 augusti 2016.
För äldre avgöranden, kontakta Stockholms tingsrätts arkiv.

Tillbaka

Patentbesvärsrätten

Mål

Målnr: P 89-106

Beslutsdatum: 1991-10-30

Lagakraft: 1991-12-30

Målet gäller: Anordning vid automatisk abonnentväxel.

Ink datum: 1989-04-11

Reg datum: -

Överklagat: -

PRV:s nummer: 7802725-7

PRV beslutsdag: 1989-01-18

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: -

Klass: -

Juridiska sökord: Utvidgning; Återkallande av godkännande: Grovt handläggningsfel

Tekniska sökord: Abonnentväxel; Hänvisningsinformation

Lagrum: 19 § 2 st patentlagen (1967:837)

Måltyp: patent

Utgång: avslag

Beslutskategori: vägledande

Klagande

Klagandetyp: sökande

Namn: KP, VS, BT, JA

Ombud: Awapatent AB

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: Telefonaktiebolaget L M Ericsson

Ombud: Dahlgren, Ulf Rydin & Carlsten Advokatbyrå AB

Fler Motparter: II. Televerket (omb: Dahlgren, Ulf)

Referat: Sedan ansökningen pga sök. ombudets misstag och handläggningsfel i Patentverket godkänts och utlagts med felaktiga patentkrav som delvis saknade stöd i grundhandlingarna har - under förutsättning att tredjeman med utgångspunkt i utläggningsskriften haft anledning anta att godkännandet var felaktigt - 19 § 2 st patentlagen inte ansetts hindra en utvidgning av patentkraven.

Referat fortsättning : -

Text: YRKANDEN

I besvären fullföljer sökandena ansökningen i första hand med sitt i patentverket framställda yrkande att verkets beslut den 29 augusti 1984 att godkänna ansökningen för utläggning skall upphävas och med nya den 25 september 1991 ingivna patentkrav i fyra alternativ, numrerade I, II, III resp IV och avsedda att prövas i samma ordningsföljd. För det fall yrkandet om att upphäva godkännandebeslutet ej skulle vinna bifall yrkas i andra hand att de nya patentkraven skall anses ange ett skyddsomfång som inte är utvidgat i förhållande till det som följer av de krav som godkänts för utläggning.

Invändarna bestrider ändring.

Muntlig förhandling har hållits i målet.

1. Patentbesvärsrätten ändrar på så sätt patentverkets beslut den 29 augusti 1984 att godkänna ansökningen för utläggning att det skall anses avse de den 25 september 1991 ingivna patentkraven.

2. Patentbesvärsrätten finner att hinder enligt 2 § patentlagen för bifall till ansökningen föreligger.

SKÄL

Vad först gäller yrkandet att patentverkets beslut att godkänna ansökningen för utläggning skall upphävas – i syfte att medge sökandena att utan hinder av 19 § 2 st patentlagen utvidga de vid beslutet föreliggande patentkraven – är bakgrunden i huvudsak följande. Förevarande ansökan (i det följande benämnd 78:an) avser ett sätt i en abonnentväxel att med hjälp av viss datorutrustning förenkla telefonisternas hantering av hänvisningsinformation, dvs information om anknytningsinnehavarnas frånvaro m m ("hänvisningstjänsten"). Sålunda inmatas denna information i en till växeln ansluten datorutrustning, vilken tjänar som informationssamlande organ. Vid anrop till anknytning för vilken information finns i datorutrustningen åstadkommer växelns styrenhet automatiskt dels överkoppling av anropet till en ledig telefonist och dels överföring av hänvisningsinformationen från datorutrustningen till en med display försedd terminalapparat hos den berörda telefonisten. Ansökningen avser däremot inte någon förenkling av hänvisningstjänsten till den del denna berör tekniken för anmälan från anknytningsinnehavare till telefonist. En utveckling av uppfinningen och som avsåg den senare delen med möjlighet för anknytningsinnehavare att själv genom kodtagning införa hänvisningsinformation i datorutrustningen patentsöktes emellertid senare genom patentansökan 7907914-1, i det följande benämnd 79:an. De båda ansökningarna hade viss likhet bl a genom att de innefattade identiska ritningsfigurer 1 och 2. Sökandenas ombud kom vid avgivande till patentverket av ett svaromål som skulle lämnas i 78:an att förväxla ansökningarna och det i 78:an ingivna svaromålet med patentkrav (pag 15, 16 och 17) kom härvid att i sak istället avse 79:an. Den i patentverket handläggande granskaren upptäckte inte misstaget och godkände ansökningen för utläggning genom beslut den 29 augusti 1984. I beslutet, med vilket de godkända patentkraven samt beskrivning och ritningar bilades till sökandeombudet, anmanades sökandena att anpassa beskrivningen till de godkända patentkraven. Den enda ändring av beskrivningen som därvid vidtogs av sökandena avsåg det inledande stycket på sid 1 i vilket fyra rader infogades om anknytningsinnehavares möjlighet att genom kodtagning själv införa hänvisningsinformation. Utan ytterligare ändring av ansökningen skedde därefter utläggning den 5 november samma år. Misstaget upptäcktes av en av sökandena när denne fick del av utläggningsskriften. I en skrift inkommen den 31 januari 1985 (pag 24) yrkade sökandena att godkännandebeslutet skulle upphävas.

Den 21 oktober 1986 avslog patentverket genom ett delbeslut i det invändningsförfarande som inletts i ärendet sökandenas yrkande (se bilaga 2). Beslutet överklagades men patentbesvärsrätten fann att beslutet inte utgjorde ett sådant slutligt beslut som kan överklagas enligt 24 och 75 §§ patentlagen, och regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd.

Sedan frågan om ett upphävande av godkännandebeslutet återigen aktualiserats genom besvären över patentverkets slutliga beslut i invändningsärendet gör patentbesvärsrätten följande bedömning. Enligt 19 § 2 st patentlagen får sedan ansökan godkänts för utläggning patentkraven inte ändras så att patentskyddets omfattning utvidgas. Som skäl för ändringsförbudet framgår av förarbetena (NU 1963:6 s 227 ff, prop 1966:40 s 117 f) att en rätt för sökanden att efter utläggningen i samma utsträckning som dessförinnan ändra ansökningen medför vissa olägenheter såväl ur rättssäkerhetssynpunkt som med hänsyn till en rationell handläggning av ärendena. I det sistnämnda avseendet sägs det synas uppenbart att en oinskränkt ändringsrätt måste medföra en belastning av patentmyndighetens granskningsarbete och motverka en planmässig behandlingsgång, och i det förstnämnda avseendet skulle det vålla svårigheter för intresserade att avgöra om invändning bör göras. I prop 1977/78:1 Del A s 265 sägs – mot bakgrund av att kritik riktats mot patentverket för att det vid beslut om godkännande för utläggning förekommit att sakliga ändringar införts i kraven utan att sökanden hörts – att i den mån det skulle bli erforderligt att i något patentansökningsärende meddela nytt beslut om godkännande för utläggning därför att patentverket begått ett misstag som skulle innebära rättsförlust för sökanden det bör anses som om det felaktiga godkännandet inte har ägt rum.

Det finns alltså utrymme för att i vissa situationer ändra ett beslut om godkännande för utläggning i ändamål att medge sökanden möjlighet att tillrättalägga patentkraven i utvidgande riktning. Därvid bör det, mot bakgrund av vad som i förarbetena sägs om rättssäkerheten, i regel utgöra en förutsättning att tredje man med utgångspunkt i den utlagda ansökningen (utläggningsskriften) haft anledning anta att godkännandebeslutet är felaktigt. I övriga fall torde sökanden vara hänvisad till enbart att söka få ekonomisk ersättning för uppkommande skada.

I förevarande fall kom det krav 1 som godkändes för utläggning att innefatta sådana bestämningar att skyddets omfattning inskränktes till en anordning som innefattar möjlighet för anknytningsinnehavare att själv med hjälp av kodtagning införa hänvisningsinformation i datorutrustningen, dvs bestämningar som hämtats från 79:an men som saknas i 78:ans grundhandlingar. Om godkännandebeslutet vidhålles drabbas alltså sökandena av en rättsförlust. Visserligen har sökandena – som har att bära ansvaret även för sitt ombuds handlande – genom ingivandet av felaktiga handlingar till patentverket själva handlat vårdslöst men detta hade om patentverket i enlighet med sin lagenliga skyldighet att pröva huruvida hinder för patent föreligger (15, 16 och 19 §§ patentlagen) ägnat skälig omsorg åt ärendet innan beslut togs om att godkänna ansökningen för utläggning omedelbart upptäckts. Det begångna handläggningsfelet måste med hänsyn till omständigheterna betecknas som grovt. Oavsett om detta förhållande och omständigheterna i övrigt är sådana att rättelse möjligen skulle kunna ske utan att beakta den hänsyn till tredjemansintresset som angetts ovan ger i förevarande fall utläggningsskriftens innehåll uppenbar anledning för tredje man att anta att godkännandebeslutet är felaktigt. Ett sådant antagande styrks f ö också av att 79:ans utläggning redan skett med i sak samma skyddsanspråk som framgår av de godkända patentkraven i 78:an, vilket den som bedriver eller avser att bedriva verksamhet inom förevarande tekniska område haft anledning att känna till.

Patentbesvärsrätten anser därför att förutsättningar föreligger i målet för att upphäva godkännandet eller att besluta att godkännandet inte skall anses ha ägt rum. I båda fallen innebär utgången dock att det blir nödvändigt att godkännandet görs om på grundval av nu föreliggande patentkrav, vilket i sin tur föranleder en ny utläggning varpå invändningsförfarande kommer att kunna inledas på nytt. Med hänsyn härtill och då, såsom följer av det ovan anförda, tredjemansintresset i förevarande fall inte nödvändiggör att ny utläggning sker kommer patentbesvärsrätten till den slutsatsen att sökandenas yrkande i sak enklast tillgodoses genom att patentverkets beslut den 29 augusti 1984 att godkänna ansökningen för utläggning ändras på så sätt att det skall anses avse de den 25 september 1991 ingivna patentkraven.

Hinder enligt 19 § 2 st patentlagen för prövning av de numera åberopade patentkraven föreligger således inte.

Vad därefter gäller frågan om dessa patentkrav har erforderlig motsvarighet i grundhandlingarna begränsar den sig till en i alternativen I och III förekommande uppgift "ett flertal telefonistplatser vardera med förmedlingsapparat" och gäller däri särskilt uttrycket "ett flertal" jämfört med det i grundhandlingarna använda uttrycket "en eller flera". Invändarna har sålunda bestritt att grundhandlingarna ger stöd för en inriktning av ansökningen på ett utförande av uppfinningen med ett flertal telefonistplatser. Patentbesvärsrätten anser emellertid med hänsyn till bl a att det i grundhandlingarna (se beskrivningen s 1 st 2-3) som bakgrund till uppfinningen nämns abonnentväxlar av typen A 344 – dvs växlar med upp till 9000 anknytningar (se i målet anförda Tele 1/1977 s 33) – att det tvistiga uttrycket kan godtas såvitt gäller fordran på motsvarighet i grundhandlingarna. Hinder enligt 13 § patentlagen för bifall till ansökningen föreligger sålunda inte.

Vad därefter gäller själva patenterbarheten hävdar sökandena numera att uppfinningen i förhållande till känd teknik innefattar två väsentliga steg. Det första skulle bestå i att uppfinnarna frångått en för abonnentväxlar före uppfinningens tillkomst rådande utvecklingstrend, nämligen den att avlasta de ordinarie växeltelefonisterna arbetet med hänvisningsinformation och istället anordna en hänvisningsexpedition inom växeln med telefonister särskilt avdelade för detta arbete. Som exempel härpå har sökandena hänvisat till bl a Tele 1/1977 s 33 ff som behandlar abonnentväxeln A 344. Enligt uppfinningen däremot handhar de ordinarie telefonisterna även hänvisningstjänsten. Enligt patentbesvärsrättens mening framgår detta steg emellertid inte av ansökningens grundhandlingar. Tvärtom kan dessa uppfattas så att det är fråga om att förenkla arbetet för telefonisterna i hänvisningsexpeditionen (jfr hänvisningen på s 1 i ansökningens beskrivning till den nyssnämnda växeltypen A 344) och att det är dessa som förses med de ifrågavarande, till datorutrustningen anslutna terminalapparaterna. I vart fall talar den avslutande meningen i näst sista stycket på s 2 i beskrivningen: "Nämnda - - - införda informationen kan presenteras på ifrågavarande terminalapparat för den person som handhar hänvisningstjänsten eller passningstjänsten." (patentbesvärsrättens understrykning) för, att det inte är de ordinarie telefonisterna som åsyftas. Oavsett de nu berörda omständigheterna var abonnentväxlar kända redan före ansökningsdagen där anordningen att låta de ordinarie telefonisterna handha hänvisningstjänsten uttryckligen finns (se t ex den 1977 publicerade broschyren PRESENT, pag 52, se särskilt s 2 h sp sista stycket). Det ligger också i sakens natur att om det kommer fram nya hjälpmedel som förenklar telefonistarbetet överväga om det är motiverat att bibehålla en särskild hänvisningsexpedition.

Sammanfattningsvis anser patentbesvärsrätten att det sålunda åberopade första steget inte kan tillmätas någon betydelse vad avser uppfinningshöjden.

Det andra av de åberopade båda stegen i uppfinningen består enligt sökandena i att abonnentväxelns styrenhet styr också hänvisningsutrustningen (dvs nämnda datorutrustning och terminalapparater), istället för att såsom vid PRESENT-systemet och vid anordningen enligt den i överklagade beslutet åberopade amerikanska patentskriften 3 987 252 (Vicari) hänvisningsutrustningen styrs av en anordning som är fristående från växeln. Vid bedömning av detta steg har man enligt patentbesvärsrättens mening som utgångspunkt att beakta att fackmannen har kunskap om utvecklingen av programminnesstyrda abonnentväxlar, t ex de båda växlarna A 345 och ASD 551, och om de möjligheter sådana växlar medför ifråga om införandet av nya tjänster, se t ex de i målet åberopade publikationerna Tele 4/1975 s 19-28 och 53, Tele 4/1977 s 23-29 resp Tele 2-3/1977 s 14-15. För fackmannen som önskar förenkla hänvisningstjänsten i växlar av detta slag är det med kännedom om t ex anordningen enligt den ovannämnda amerikanska patentskriften en naturlig åtgärd att utnyttja idén med en datorutrustning som informationssamlande organ och därtill anslutna dataskärmsterminaler för lagring resp presentation av hänvisningsinformation. Det faller sig självt att styrning och övervakning därvid kan ske genom växeldatorns försorg (jfr t ex fig 1 i nämnda Tele 4/1977 avseende växeln A 345). Sålunda bidrar ej heller det förhållandet till uppfinningshöjden att enligt uppfinningen växelns styrenhet styr också hänvisningsutrustningen.

Mot bakgrund av det hittills anförda återstår det ifråga om patentkraven enligt alternativen III och IV endast att bedöma huruvida det föreligger någon patentmotiverande skillnad p g a att uppfinningen får – även om det inte uttryckligen berörs i grundhandlingarna – antas avse att det vid samtal till hänvisningskopplad anknytning omedelbart sker en överkoppling till en telefonist, dvs någon ringsignal utsänds inte till anknytningen, medan enligt den amerikanska patentskriften överkoppling sker efter ett visst antal ringsignaler, varvid det är abonnenten själv som vid sin begäran om hänvisningskoppling ska ange det antal som skall tillämpas för hans del (jfr sp 12 r 29-34). Överkopplingen i den kända anordningen kan alltså, om abonnenten önskar det, ske omedelbart, dvs vid den första ringsignalen. Vid tillämpning i en programminnesstyrd abonnentväxel med gemensam styrenhet för växel och hänvisningsutrustning föreligger det inte någon teknisk svårighet att – om så är önskvärt – låta överkopplingen ske så snart växeln avkänner att visst anrop avser hänvisningskopplad anknytning, alltså innan ringsignalen överhuvudtaget initierats. Sålunda föreligger inte heller i förevarande avseende någon patentmotiverande skillnad.

Patentkraven i de båda återstående alternativen I och II skiljer sig från vad som framgår av alternativen III och IV därigenom att de innefattar en ytterligare bestämning (de sex sista raderna) som avser fallet med flera telefonistplatser och en uppringning utifrån, vilken besvaras direkt av någon av telefonisterna och vilken avser anknytningsinnehavare för vilken hänvisningsinformation finns i datorutrustningen. Bestämningen innebär att, sedan telefonisten på sedvanligt sätt med sin förmedlingsapparat sökt den efterfrågade anknytnings- innehavaren, hänvisningsinformation överförs till just den berörda telefonistens terminalapparat och inte till någon av de övriga telefonisternas apparater. Enligt patentbesvärsrättens mening framstår emellertid ett sådant arrangemang som självklart och det överensstämmer f ö med vad som uppenbarligen gäller för det ovannämnda PRESENT-systemet.

Vid ovan angivna förhållanden anger inte något av de åberopade kravalternativen en uppfinning som företer erforderlig uppfinningshöjd. Hinder enligt 2 § patentlagen för bifall till ansökningen föreligger sålunda.

Lennarth Törnroth Anders Lindqvist Björn Pernold

Referent

Visa mer Visa mindre