Domstols Målregister

Målet gäller: Framställning om förklaring enligt 72 § patentlagen

Ink datum: 1994-11-30

Reg datum: -

Överklagat: 1995-05-09

PRV:s nummer: 86850045.5

PRV beslutsdag: 1994-09-16

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: Ej prövningstillstånd

Klass: -

Juridiska sökord: Spärrfrist; Vilseledande; Handläggningsfel

Tekniska sökord: -

Lagrum: 72 § patentlagen (1967:837)

Måltyp: patent

Utgång: avslag

Beslutskategori: vägledande

Klagande

Klagandetyp: sökande

Namn: OH

Ombud: Bache, Sissel, Svensson & Co Advokatfirma

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: -

Ombud: -

Fler Motparter: -

Referat: Till stöd för att framställning enligt 72§ PL ang. för sent betald årsavgift skulle prövas trots att den gjorts mer än sex månader efter förhöjningsfristens utgång åberopade patenthavaren främst att han vilseletts av PRV och vidare att hans hemlandsombud handlat i strid med patenthavarens instruktioner. PBR fann att EPO-praxis visserligen inte helt utesluter prövning av en för sen framställning. Det ansågs dock att omständigheterna i målet inte var av härför erforderlig undantagskaraktär eftersom utredningen utvisade att patenthavaren genom brister i sitt eget handlande, hade huvudansvaret för det inträffade.

Referat fortsättning : -

Text: YRKANDE

Klaganden har i Patentbesvärsrätten vidhållit att framställningen om förklaring enligt 72 § patentlagen skall bifallas.

Patentbesvärsrätten bifaller inte besvären.

SKÄL

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Klaganden har vid ansökan om patent anlitat Bryns patentkontor AS i Oslo, som därefter har kontaktat Göteborgs Patentbyrå AB för att fullfölja patentet i Sverige. Klaganden meddelade Bryns att han själv skulle ombesörja årsavgiftsbetalningar fr.o.m. den sjunde årsavgiften. Klaganden betalade således själv till Patentverket som skickade kvitto avseende den sjunde årsavgiften direkt till honom. Patentbyrån sände en påminnelse till Bryns avseende den sjunde årsavgiften. Bryns svarade då att patentet skulle förfalla eftersom klaganden hade finansiella problem. I anledning härav gjordes en notering i datorn hos patentbyrån att ärendet var nedlagt den 26 augusti 1992. Ärendet avfördes från vidare fristbevakning. Klaganden betalade själv till Patentverket den åttonde årsavgiften och Patentverket sände ett kvitto på betalningen direkt till honom. Den 26 juli 1993 sände Patentverket ett brev till Göteborgs Patentbyrå där det framgick att klaganden betalt 210 kr för lite avseende den åttonde årsavgiften och att beloppet måste vara Patentverket till handa senast den 31 augusti 1993. Byrån har enligt uppgift inte mottagit nämnda brev. Den 13 september 1993 sände Patentverket ett meddelande till patentbyrån att patentet förfallit och att inbetalt belopp skulle återbetalas till byrån vilket också skedde. En tjänsteman på byrån kontrollerade i datorn hur det förhöll sig med patentet och fick uppgiften att ärendet var nedlagt. Tjänstemannen, som blev misstänksam att allt inte stod rätt till, lade Patentverkets meddelande åt sidan för att diskutera det med byråns chef senare. På grund av diverse omständigheter glömdes detta bort. Sedan klaganden den 28 februari 1994 erlagt den nionde årsavgiften fick patentbyrån ett besked, dagtecknat den 8 mars 1994, från Patentverket om att patentet förfallit på grund av att den åttonde årsavgiften inte erlagts och att återbetalning av nionde årsavgiften därför skulle ske. Vid vilken tidpunkt klaganden själv nåddes av beskedet framgår inte. Framställningen gjordes därefter den 20 maj 1994.

Som grund för framställningen har följande åberopats. Patentverket har medverkat till betalningsbristen genom att – sedan klaganden själv övertagit årsavgiftsbetalningarna – sända kvitton på erlagda belopp direkt till honom, vilket gjorde att han gavs anledning tro att också andra besked rörande årsavgiftsbetalningen skulle komma att, i motsats till vad som visade sig bli fallet, sändas direkt till honom själv. Vidare har hemlandsombudet genom det felaktiga beskedet till Göteborgs Patentbyrå handlat i strid med klagandens instruktioner. Slutligen hänför sig den omständigheten att patentbyrån inte uppmärksammat klaganden på det i september 1993 från Patentverket erhållna återbetalningsbeskedet uteslutande till ett isolerat misstag i ett normalt väl fungerande årsavgiftsbetalningssystem på byrån, och misstaget bör alltså vara ursäktligt.

Patentbesvärsrätten gör på grundval av vad som sålunda och i övrigt framgår av utredningen följande bedömning.

Oavsett hur det förhåller sig med iakttagandet av den frist om två månader från förfallets upphörande, inom vilken en framställning enligt 72 § patentlagen måste göras, har såsom Patentverket funnit den i paragrafen likaledes föreskrivna yttersta fristen härför om i förevarande fall sex månader räknat från utgången av den tid inom vilken årsavgiften kunde erläggas med förhöjning inte iakttagits. I första hand uppkommer därför fråga om de av klaganden åberopade omständigheterna därvid kan utgöra ursäktligt förhinder. Paragrafens ordalydelse utesluter inte i sig en sådan tillämpning. Å andra sidan sägs i hithörande lagförarbeten (prop. 1977/78:1 s. 368) att det måste anses uppenbart att förklaringsmöjligheten inte gäller frist för att göra en framställning och att någon uttrycklig föreskrift härom inte ansetts nödvändig. Det kan dock jämföras med Regeringsrättens tillämpning av det på de i målet aktuella fristerna i och för sig – se bl.a. RÅ 1993 not 639 – inte tillämpliga rättsmedlet 'återställande av försutten tid'där ansökan ifråga om återställande av försutten besvärstid vid avslagsbeslut i patentärenden prövats trots att den gjorts flera år efter besvärstidens utgång (se t.ex. RÅ 1984 not Bb 3). Emellertid blir med hänsyn till den rättstillämpning som anvisats i bl.a. RÅ 1981 ref. 2:59 och RÅ 1993 ref. 96 snarare den tillämpning som Europeiska Patentverket (EPO) har i nu berörda hänseenden av betydelse. Båda de i målet aktuella fristerna är där i motsvarande artikel 122 uttryckligen undantagna från förklaringsmöjlighet. Även om det ändå i praxis skett en betydande uppluckring av den absoluta karaktären hos tvåmånadersfristen – detta i förening med ett sökandeliberalt sätt att se på rekvisitet 'förfallets upphörande', har någon motsvarande utveckling i praxis inte skett beträffande den andra och yttersta fristen. Det har motiverats med att denna frist införts av rättssäkerhetshänsyn till det motstående allmänintresset i form av tredje man, som sålunda skall kunna förlita sig på att den ensamrättsgrundande patentansökningen (eller patentet) slutligt förfallit om denna frist inte iakttagits; det enskilda sökande- resp. patenthavarintresset får då vika. Helt uteslutet att bryta denna frist har det dock ansetts inte vara, nämligen i de fall ett upprätthållande av fristen skulle vara oförenligt med bestämmelsens syfte. Enligt vad R. Singer, mångårig ordförande i Stora besvärskammaren, uttalar i sin 1989 utgivna kommentar "Europäisches Patentübereinkommen" (s. 578) skulle, med utgångspunkt i det s.k. tillitsförhållandet, ett sådant undantagsfall kunna vara att vederbörande på grund av orsaker som uteslutande hänför sig till EPO hade kunnat räkna med att någon framställning inte behövde göras.

Omständigheterna i målet är dock inte av sådan undantagskaraktär. Först är då att konstatera att Patentverket inte har någon lagstadgad skyldighet vare sig att påminna patenthavaren om utebliven eller otillräcklig årsavgiftsbetalning eller att verkställa återbetalning inom viss tid. Om de åtgärder som verket vidtar i dessa avseenden helt uteblir eller vidtas i ett förhållandevis sent skede, utgör detta enligt svensk och med EPO gemensam praxis inte godtagbar ursäkt för att årsavgiftsfristen försuttits. Följaktligen kan heller inte uteblivandet av sådana besked motsatsvis uppfattas så att någon framställning inte behöver göras. Härtill kommer att utredningen utvisar att klaganden i samband med fullföljden i Sverige av patentet ingivit en egenhändigt undertecknad fullmakt enligt vilken Göteborgs Patentbyrå har att företräda honom i allt som rör patentet. Klaganden har inte till Patentverket meddelat att fullmakten inte längre skulle gälla för årsavgiftsbetalningen och att han själv i fortsättningen helt skulle sköta årsavgiftsärendena. Patentverket har sålunda – även om viss kritik kan riktas mot lämpligheten att i vissa hänseenden kommunicera direkt med klaganden och i andra via patentbyrån – kunnat utgå från att även de besked som lämnades till byrån skulle nå klaganden. Klaganden har alltså själv huvudansvaret för att han inte nåtts av ifrågavarande besked.

Vid ovan angivna förhållanden och då inte heller eljest EPO-praxis föranleder annat finner Patentbesvärsrätten, i likhet med Patentverket, att framställningen gjorts för sent och därför inte kan tas upp till prövning.

Vinner detta beslut laga kraft skall, förutom de i samband med framställningen erlagda årsavgifterna, också förklaringsavgiften återbetalas.

Lennarth Törnroth Jeanette Bäckvall Sten-Ove Henningsson

Referent

Enhälligt

BESVÄRSHÄNVISNING, se bilaga (Formulär B)

ak

Visa mer Visa mindre