Domstols Målregister

Målet gäller: Förklaring enligt 72 § patentlagen; tillämpning av 15 § PL i förening med 6 § 2 st PL

Ink datum: 1990-10-24

Reg datum: -

Överklagat: 1992-01-17

PRV:s nummer: 8902459-0

PRV beslutsdag: 1990-08-24

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: Ej prövningstillstånd

Klass: -

Juridiska sökord: Ej slutligt beslut; Besvär; Dubbelkontroll; Personalsituation

Tekniska sökord: -

Lagrum: 6 § 2 st, 15 § patentlagen (1967:837)

Måltyp: patent

Utgång: avslag

Beslutskategori: vägledande

Klagande

Klagandetyp: sökande

Namn: Petersen Manufacturing Co Inc

Ombud: Awapatent AB

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: -

Ombud: -

Fler Motparter: -

Referat: När sökanden försitter den i 11 § patentkungörelsen angivna fristen för att ge in prioritetsdokument har sanktionsbestämmelsen i 6 § patentlagen ansetts utesluta att sökanden genom tillämpning av 15 § patentlagen ges tillfälle till rättelse i efterhand. Till stöd för en sådan tillämpning har sökanden hänvisat till praxis vid EPO.

Referat fortsättning : -

Text: YRKANDEN

I besvären har sökanden, som vidhållit yrkandet om förklaring enligt 72 § patentlagen, i första hand – under åberopande bl a av praxis vid det europeiska patentverket (EPO) – gjort gällande att patentverkets handläggning av prioritetsfrågan varit felaktig och yrkat att den begärda prioriteten från den 9 augusti 1988 skall godkännas. Sökanden har vidare ifrågasatt huruvida patentverkets skrivelse av den 27 december 1989 med uppgift att den ifrågavarande prioriteten inte kunde bifallas kan anses som ett formellt beslut då någon fullföljdshänvisning inte meddelats.

Patentbesvärsrätten bifaller inte besvären.

SKÄL

Patentverkets skrivelse den 27 december 1989 utgör uppenbarligen ett beslut att inte bifalla det ifrågavarande prioritetsyrkandet. Men det är i sig inte ett sådant slutligt beslut som kan överklagas enligt 24 och 75 §§ patentlagen. Det är därför korrekt att besvärshänvisning inte getts. I den mån beslut av det förevarande slaget meddelas kan självfallet deras riktighet sedermera komma att omprövas såsom när prioriteten behöver tas i anspråk, t ex därför att patentverket påvisat att nyhetshinder uppkommit under prioritetsåret, eller när, som i förevarande fall, beslutet får anses innebära ett konstaterande av sådan rättsförlust som utgör en förutsättning för tillämpning av 72 § patentlagen.

Vad gäller sanktionen i det fall prioritetsdokumenten inte ges in inom den i 11 § patentkungörelsen föreskrivna 16-månadersfristen – vilken är att iaktta utan anmaning, se prop 1977/78:1 Del A s 208 – följer klart av 6 § 2 st patentlagen att den yrkade prioriteten inte får åtnjutas; det framgår också tydligt av förarbetena att en sådan sanktion varit avsedd (se SOU 1976:24 s 338f där sanktionsbestämmelsen med då föreslagen placering i kungörelsen berörs). Något utrymme för att, såsom sökanden gör gällande, sedan 16-månadersfristen löpt ut och det konstateras att erforderliga prioritetsdokument ej getts in, tillämpa föreläggandeinstitutet i 15 § patentlagen för att bereda sökanden möjlighet till rättelse finns alltså inte. Det är f ö uppenbart att brister av det nu aktuella slaget inte kan jämföras med brister ifråga om ombudsfullmakt och dylikt liksom att fristens längd valts så att dokumenten skall finnas att tillgå i tid innan ansökningen blir allmänt tillgänglig enligt 22 § 2 st patentlagen (jfr bl a ovannämnda prop s 325f). Vidare är de i 11 § patentkungörelsen föreskrivna villkoren och den i 6 § 2 st patentlagen föreskrivna sanktionen fullt förenliga med Pariskonventionen (artikel 4D). Lagstiftaren har också uppenbarligen utgått från att överensstämmelse förelåg med motsvarande bestämmelser i den europeiska patentkonventionen (regel 38(3) resp artikel 91(3)), alltså även ifråga om den aktuella sanktionen. Detta ställningstagande vinner stöd av vad som i konventionens förarbeten uttalas i denna fråga (se dokumentet BR/135/71 punkt 115 (a) och (b), kopia bilägges). EPO gav också till en början sanktionsbestämmelsen en sådan innebörd. Genom det av sökanden åberopade avgörandet år 1980 i den juridiska besvärskammaren vid EPO – J 1/80, ref i Official Journal EPO s 289–292; se vidare GRUR Int 1981 s 723 och Singer, Europäisches Patentübereinkommen 1989 s 332 – har emellertid sanktionsbestämmelsen i artikel 91(3) i förening med regel 41 istället getts den innebörden, att EPO måste uppmärksamma sökanden på att fristen inte iakttagits och medge viss ytterligare frist för att ge in det aktuella prioritetsdokumentet. Först om denna ytterligare frist ej iakttages inträder prioritetsförlust. En sådan ordning är emellertid som följer av det ovan anförda inte förenlig med svensk lagstiftning och kan därför inte föranleda någon efterföljd för svensk del (jfr s 5 i den av sökanden åberopade regeringsrättens dom den 13 juni 1990 (RÅ 1990 ref 84)).

Patentverkets handläggning av prioritetsfrågan är sålunda korrekt. Förutsättning för tillämpning av 72 § patentlagen föreligger därför. Utredningen utvisar emellertid inte att det i detta lagrum uppställda omsorgskravet är uppfyllt. Sålunda framgår det inte att de rutiner som hos sökandens ombud tillämpas för att bevaka frister av det ifrågavarande slaget innefattar erforderliga åtgärder till förebyggande av misstag (se patentbesvärsrättens avgörande den 9 oktober 1989 i mål P 87-289 (ej prövningstillstånd) i förening med RÅ 83 2:7). Inte heller ifråga om det åberopade besvärliga personalläget är visat att ombudet gjort allt vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga och hantera den aktuella situationen (jfr ovannämnda Singer, - - - 1989 s 572).

Förklaring enligt 72 § patentlagen kan därför inte vinnas.

Lennarth Törnroth Eva Hagström Sten-Ove Henningsson

Referent

Enhälligt

BESVÄRSHÄNVISNING, se bilaga (Formulär B)

ak Visa mer Visa mindre