Domstols Målregister

Målet gäller: Anordning för uppbärning av konstgjorda tänder i en käke och sätt att tillverka densamma.

Ink datum: 1990-10-26

Reg datum: -

Överklagat: -

PRV:s nummer: 8804257-7

PRV beslutsdag: 1990-08-10

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: -

Klass: -

Juridiska sökord: -

Tekniska sökord: tandbrygga, implantat, titan, metod

Lagrum: -

Måltyp: patent

Utgång: bifall

Beslutskategori: övrigt

Klagande

Klagandetyp: sökande

Namn: Titanbron i Åhus AB

Ombud: Awapatent AB

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: Nobelpharma AB

Ombud: Gunnar Olsson, Nobel Koncernservice AB, Patent och Varumärken

Fler Motparter: -

Referat: -

Referat fortsättning : -

Text: YRKANDEN

I besvären vidhåller sökanden ansökningen med i första hand nya den 30 januari 1992 ingivna patentkrav och i andra hand enbart de i dessa krav ingående kraven 3-7 avseende det patentsökta sättet, i båda fallen innefattande den ändringen att i kravet 3 införts uttrycket "kännetecknad av".

Invändaren bestrider ändring.

I målet har hållits muntlig förhandling.

Patentbesvärsrätten bifaller besvären på så sätt att rätten – med undanröjande av överklagade beslutet – visar ansökningen åter till Patentverket för fortsatt behandling på grundval av sökandens andrahandsyrkande, dvs på grundval av enbart kraven 3-7 ingivna den 30 januari 1992.

SKÄL

De numera åberopade patentkraven har erforderlig motsvarighet i ansökningens grundhandlingar och är även eljest godtagbara ur formell synpunkt.

Vad därefter gäller frågan huruvida erforderlig nyhet och uppfinningshöjd föreligger är främst den av invändaren åberopade svenska utläggningsskriften 448 599 (publ.nr.) i förening med likaså åberopade svenska utläggningsskriften 455 156 och artikeln av T. Jemt "Modified single and short-span - - - jaw" (pag 22) av betydelse. Dessa hänvisningar betecknas i det följande A, B resp C.

A avser liksom uppfinningen att undanröja problem som uppkommer vid användning av gjutna guldbryggor vilka monteras på fästelement (motsvarar i ansökningen beteckningen "förankringselement"). Dessa element består på sedvanligt sätt av en i käken inopererad fixtur och ett ovanpå denna anbringat distansorgan. Enligt A är det med denna teknik svårt att uppnå nödvändig precision mot fästelementen, vilket medför att de belastas ojämnt, något som leder till att de lossnar efter en tids användning (se s 2). Den lösning A anvisar består huvudsakligen i att guldbryggan ersätts med en prefabricerad, väsentligen styv skena. Det anges (s 4) att skenans styvhet medför en upptagning och fördelning av den vid användning, dvs vid tuggning, uppkomna belastningen. A går inte uttryckligen in på frågan om en anpassning mellan skenan och distansorganen. Det förhållandet att skenan är prefabricerad och därför anges medföra tidsbesparing m m talar emellertid för att skenans undersida inte individuellt anpassats till de aktuella distansorganen utan har en plan undersida. Vidare får man, med hänsyn till att det är en känd förutsättning att förankringselement när de implanteras i en käke omöjligen kan bibringas en och samma vertikala inriktning resp höjd, utgå från att även uppfinnaren i A (Brånemark) varit medveten om detta. Det är även uppenbart för fackmannen att den förbättring i belastningsutjämning på de enskilda förankringselementen som den styva skenkonstruktionen avses medföra avtar ju färre förankringselement som skenan stöder mot i obelastat tillstånd och härvid i vissa fall, beroende på tuggkraft-angreppets aktuella läge, kan utebli helt. Eftersom det inte framgår annat av A än att skenan fästes på förankringselementen efter det att dessa (inklusive tillhörande distansorgan) anbringats i käken, och enär någon individuell bearbetning av distansorganen inte – trots den aktuella problemställningen – nämns i A, får man utgå från att Brånemark nöjt sig med den anpassning som kunnat erhållas med de, enligt utredningen, i Brånemarks System ® ingående distansorganen med ett antal olika standardlängder i förening med en sådan individuell avslipning som den praktiserande tandläkaren kan tänkas utföra samt med hjälp av utfyllnad medelst lim eller cement, i den mån sådana ämnen användes vid förbindningen av skenan med förankringselementen. Den i kravet 1 karaktäriserade anordningen får således anses ny i förhållande till A. Å andra sidan måste själva tanken att vid behov åstadkomma en mer perfekt anpassning mellan skenan – eller annan brygga, exempelvis av det slag som beskrivs i den i målet även åberopade amerikanska patentskriften 4 784 608 – och förekommande distansorgan anses närliggande för fackmannen mot bakgrund av det ovan anförda. Vid nu angivna förhållanden och då den utformning i övrigt som karaktäriserar anordningen enligt kravet 1 inte föranleder annan bedömning anger kravet 1 inte en uppfinning som väsentligen skiljer sig från förut känd teknik. Sökandens förstahandsyrkande kan därför inte bifallas.

Vad däremot gäller det patentsökta sättet sådant detta numera karaktäriseras i kravet 3 gör Patentbesvärsrätten följande bedömning. Även om fackmannen före uppfinningens tillkomst varit i stånd att vid behov åstadkomma en anpassning av distansorganen till en brygga, t ex av det i A angivna slaget, har det inte, såvitt framgår av utredningen, funnits något enkelt sätt för detta och än mindre något sådant sätt som medför en höggradig precision i denna anpassning utan att vara tidsödande. Det i kravet 3 angivna sättet – i vilket uppgifterna om att tanduppbärningsorganet (25) efter kapningen och före användningen i munnen fästs på förlängningsstyckena (19) enligt utredningen måste förstås så att ovridbarhet mellan tanduppbärningsorganet och förlängningsstyckena tillförsäkras – har dessa fördelar. Invändaren har hävdat att det patentsökta sättet i första hand ligger nära till hands för fackmannen enär denne inser att tekniken enligt B enkelt kan modifieras för att åstadkomma en motsvarande anpassning i A mellan distansorgan och överliggande brygga. Redan det förhållandet att B utgår från känd teknik med bryggan anordnad ovanpå distansorganen och – liksom uppfinningen – skall lösa problemet med anpassning till förankringselementens olika riktning och höjd men trots detta anger en principiellt helt annan och avsevärt mera komplicerad lösning än uppfinningen, baserad på användning av modulelement, talar för att invändarens uppfattning får ses som en efterhandskonstruktion, vilken skett med kännedom om uppfinningen. Även om det förhållandet att B anger en metod för att åstadkomma noggrann anpassning mellan vissa mötesytor skiljs ut från sammanhanget i B och fackmannen studerar denna metod i förening med A erhåller denne inte något incitament till det i kravet 3 angivna sättet. Detsamma gäller C i förening med A. Inte heller i övrigt framgår av utredningen någon omständighet som medför att detta sätt framstår som närliggande för fackmannen. Vid angivna förhållanden anger sålunda kravet 3 en patenterbar uppfinning. Tillhörande osjälvständiga krav 4-7 anger godtagbara utföringsformer. Sökandens andrahandsyrkande skall därför bifallas.

Det får ankomma på Patentverket att i den fortsatta handläggningen se till att sökanden anpassar beskrivningen till de aktuella patentkraven.

Lennarth Törnroth Sten-Ove Henningsson Anders Lindqvist

Referent

Enhälligt

BESVÄRSHÄNVISNING, se bilaga (Formulär A)

ak

Visa mer Visa mindre