Patentbesvärsrättens avgöranden

Register över Patentbesvärsrättens mål och avgöranden från 1989 till och med den 31 augusti 2016.
För äldre avgöranden, kontakta Stockholms tingsrätts arkiv.

Tillbaka

Patentbesvärsrätten

Mål

Målnr: 96-110

Beslutsdatum: 1997-03-14

Lagakraft: 1997-03-14

Målet gäller: Tilläggsskydd för läkemedel; fråga om tillämplig lagstiftning.

Ink datum: 1996-02-28

Reg datum: -

Överklagat: -

PRV:s nummer: 9490109-7

PRV beslutsdag: 1995-12-22

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: -

Klass: -

Juridiska sökord: Övergångsbestämmelser, EG-förordn.1768/92, EG-rättens principer om rättsäk.

Tekniska sökord: Tilläggsskydd, läkemedel

Lagrum: 13 kap. patentlagen (1967:837)

Måltyp: patent

Utgång: bifall

Beslutskategori: vägledande

Klagande

Klagandetyp: sökande

Namn: Pharmacia & Upjohn S.p.A.

Ombud: Brann Patentbyrå AB, Dr Ludwig

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: -

Ombud: -

Fler Motparter: -

Referat: Regler om tilläggsskydd för läkemedel infördes i 13 kap. patentlagen med verkan från den 1 januari 1994. Inträdet i EU den 1 januari 1995 innebar att EG-förordningen nr 1768/92 blev gällande svensk rätt. Denna övergång medförde ändrade villkor för skyddstidens längd. Enligt EG-förordningen beräknas denna med utgångspunkt från tidpunkten för det första godkännandet inom ett EU/EES-land för försäljning av läkemedlet. Beräkningen enligt 13 kap. patentlagen däremot utgick endast från det första svenska godkännandet. Varken anslutningsakten eller de svenska övergångsbestämmelser som infördes i 13 kap. patentlagen i samband med EU-anslutningen innehåller någon uttrycklig bestämmelse huruvida förordningen eller 13 kap. patentlagen i 1994-års lydelse skall tillämpas på sådan

Referat fortsättning : ansökan som alltjämt var anhängig den 1 januari 1995. PRV har med stöd bl.a. av ett propositionsuttalande (prop. 1994/95:86 s. 20) angående de svenska övergångsbestämmelserna tolkat rättsläget så, att förordningen skall tillämpas. Följden har blivit att sökanden gått miste om det tilläggsskydd han skulle ha erhållit med tillämpning av 13 kap. i dess lydelse före den 1 januari 1995. PBR har däremot funnit att anslutningsakten inte kan anses ge uttryck åt att en ansökan som var anhängiggjord i enlighet med 13 kap. patentlagen i den äldre lydelsen efter anslutningen istället skall avgöras enligt förordningen. Snarare har det framstått som ett förbiseende att anslutningsaktens tillägg till artikel 20 inte uttryckligen nämner också anhängiga ansökningar. Vid sådant förhållande har förordningens innehåll i övrigt i förening med EG-rättens principer om rättssäkerhet främst ansetts bli avgörande. Detta liksom övriga berörda tolkningsomständigheter har uppenbarligen ansetts leda till att EG-förordningen inte skall tillämpas. En nödvändig följd härav har blivit att äldre svensk lag måste ges fortsatt tillämpning. PBR har således funnit att EG-förordningen inte är tillämplig på sådan ansökan om tilläggsskydd som alltjämt var anhängig den 1 januari 1995. Istället skall 13 kap. patentlagen i dess äldre lydelse tillämpas.

Text: YRKANDEN M.M.

Sökanden har yrkat att Patentbesvärsrätten undanröjer Patentverkets beslut och visar ansökningen åter till Patentverket för handläggning i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. patentlagen i dess lydelse före den 1 januari 1995. Sökanden har härvid gjort gällande att såväl svenska staten dels genom bristande införande av gällande EG-rättsliga regler avseende tilläggsskydd för läkemedel, dels genom snabb, oväntad ändring av lagstiftning och genom att inte införa övergångsbestämmelser som Patentverket genom felaktig myndighetsutövning brutit mot flera av EG-rättens grundläggande allmänna rättsprinciper med betydande rättsförluster för sökanden som följd. Sökanden har även understrukit att Patentverket genom långsam handläggning förorsakat att sökanden gått miste om begärt tilläggsskydd. Slutligen har hävdats att om Patentbesvärsrätten ej skulle anse sig kunna bifalla besvären bör ett frågeförfarande enligt Artikel 177 i Romfördraget bli aktuellt.

Sökanden har åberopat ett utlåtande av professorn i europeisk integrationsrätt, Ulf Bernitz.

Patentbesvärsrätten undanröjer överklagade beslutet och visar ansökningen åter till Patentverket för handläggning i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. patentlagen i dess lydelse före den 1 januari 1995 (SFS 1993:1406).

SKÄL

Genom EG-förordningen nr 1768/92 infördes i den Europeiska gemenskapen bestämmelser om tilläggsskydd för läkemedel. Förordningen offentliggjordes i Official Journal (EGT) den 2 juli 1992 och trädde ikraft sex månader senare dvs den 2 januari 1993. – Tilläggsskyddet fungerar som en förlängning av skyddstiden för patenterade läkemedel. Bakgrunden är den långa tid som ofta förflyter innan ett nytt läkemedel kan godkännas för saluförande. Enligt EG-förordningen beräknas skyddstiden med utgångspunkt från det första godkännandet för försäljning inom EU, numera även inom EES. Tilläggstiden är därvid lika med den tid som förflyter från patentansökningstidpunkten till dess detta godkännande erhållits minskad med fem år; dock får tilläggstiden inte överstiga fem år.

När EG-förordningen trädde ikraft hade vissa medlemsländer redan i nationell lagstiftning infört bestämmelser om tilläggsskydd. I förordningen infördes därför en övergångsbestämmelse (artikel 20) med följande lydelse:

Denna förordning skall inte vara tillämplig på tilläggsskydd som har meddelats enligt någon medlemsstats nationella lagstiftning innan förordningen träder i kraft och inte heller på ansökan om tilläggsskydd som i enlighet med nationell lagstiftning gjorts innan förordningen offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

I avvaktan på att motsvarande EES-bestämmelser skulle bli tillämpliga här i landet införde Sverige genom lagen 1993:1406 regler om tilläggsskydd för läkemedel i 13 kap. patentlagen med verkan fr.o.m. den 1 januari 1994 (prop. 1993/94:22). Skyddstiden beräknades med utgångspunkt från första försäljningsgodkännande i Sverige.

Den 21 mars 1994 beslutade gemensamma EES-kommittén (prop. 1993/94:203, Bilaga 1) att ovan nämnda EG-förordning skulle integreras i EES-avtalet med ikraftträdande den 1 juli 1994. Därmed jämställdes första försäljningsgodkännande i ett EU-land med första försäljningsgodkännande i ett EFTA-land som tillhör EES. Den svenska lagstiftningen ansågs i huvudsak redan anpassad till EG-förordningen och några ändringar i 13 kap. patentlagen om tilläggsskydd för läkemedel med anledning av EES-kommitténs beslut infördes inte.

I och med Sveriges anslutning till EU den 1 januari 1995 upphörde patentlagens bestämmelser om tilläggsskydd för läkemedel att gälla i sin tidigare lydelse och i stället blev EG-förordningen direkt tillämplig som svensk lag (prop 1994/95:86, SFS 1994:1511). Genom anslutningsakten (se SFS 1994:1501, s. 2459, publicerad den 29 december 1994) infördes följande tillägg till förordningens artikel 20:

Såvitt avser Österrike, Finland, Norge och Sverige, skall denna förordning inte tillämpas i fall då skydd har getts före anslutningen enligt deras nationella lagstiftning. 1)

Enligt övergångsbestämmelserna till den nyssnämnda lagen 1994:1511 (publicerad den 23 december 1994) skall de äldre bestämmelserna i 13 kap. patentlagen gälla i fråga om tilläggsskydd som meddelats före ikraftträdandet den 1 januari 1995. – De ansökningar om tilläggsskydd som avgjorts av Patentverket under 1994 har handlagts enligt den tidigare lagstiftningen medan de ansökningar som avgjorts efter den 1 januari 1995 har handlagts med tillämpning av EG-förordningen. Följden har blivit att sistnämnda ansökningar antingen ej alls erhållit tilläggsskydd eller fått sin skyddstid avkortad (första godkännande i EU/EES-land i stället för första godkännande i Sverige).

Om handläggningen i Patentverket av ansökan om tilläggsskydd uttalades i prop. 1993/94:22 (s. 62) att den materiella prövningen är enkel och att verket således i de flesta fall kunde meddela sitt beslut nästan omedelbart efter det att ansökan kommit in. Flertalet av de mål som nu är anhängiga i Patentbesvärsrätten för prövning av om äldre lag skall tillämpas istället för förordningen rör tilläggsansökningar som har gjorts före den 1 juli 1994. I merparten ansökningar har någon handläggning i Patentverket emellertid inte skett under 1994 utan inletts först i början av 1995 med infordrande av besked om första EU/EES-godkännande. I förevarande ansökan har Patentverket således i föreläggande den 10 januari 1995 upplyst att ansökningen skulle komma att behandlas i enlighet EG-förordningen och att sökanden därför behövde komplettera ansökningen med bl.a. uppgift om datum och i vilket EU/EES-land det första läkemedelsgodkännandet skett. Eftersom sökanden efter ytterligare föreläggande inte inom utsatt tid inkommit med begärd komplettering avslog Patentverket ansökningen med tillämpning av artikel 10.4 i förordningen.

Allmänt gäller att EG-rätten är bindande för Sverige från dagen för anslutningen och att den vid konflikt har företräde framför svensk lagstiftning. En EG-förordning har direkt effekt som svensk lag. I EG-rätten ingår också med bindande verkan för nationella domstolar och myndigheter ett flertal allmänna rättsprinciper till tryggande av rättssäkerheten och som utgår främst från kravet på förutsebarhet i lagstiftning och rättstillämpning. Däribland märks bl.a. principerna om skydd för förvärvade rättigheter och berättigade förväntningar, ett principiellt förbud mot omedelbart ikraftträdande av föreskrifter, dvs det skall normalt finnas tid för de berörda att inrätta sig efter nya bestämmelser, samt ett principiellt förbud mot retroaktiv lagstiftning och rättstillämpning. Retroaktivitetsförbudet har enligt Regeringsrättens dom i målet 36651994 (RÅ 1996 ref. 57, plenidom) följande innebörd. Ändringar i materiellträttsliga regler, till skillnad från ändringar i processuella regler, träffar normalt inte förhållanden som ligger före ikraftträdandet annat än då det på olika sätt, såsom av bestämmelsens ordalydelse, klart framgår att en retroaktiv tillämpning har varit åsyftad. Även i sådant fall krävs att de berördas berättigade förväntningar har behörigen respekterats. Och beträffande den lagstiftning som prövades i plenimålet uttalade Regeringsrätten att en retroaktiv tillämpning till den enskildes nackdel inte framstod som rimlig, i vart fall inte om inte detta var föreskrivet i särskilda övergångsbestämmelser eller det av regelsystemet i övrigt tydligt kunde utläsas att en sådan tillämpning var åsyftad.

Vad gäller den i målet aktuella frågan kan till en början konstateras att de övergångsbestämmelser som infördes i patentlagen vid upphävandet av 13 kap. i 1994 års lydelse inte innefattar någon uttrycklig bestämmelse om sådan ansökan som alltjämt var anhängig vid utgången av 1994. Detta skulle med den princip som generellt tillämpats vid tidigare patentlagsändringar medföra att de nya bestämmelserna – här EG-förordningen – blir tillämpliga också på sådan ansökan (jfr. t.ex. prop. 1977/78:1 s. 515, 548 f, se dock prop. 1993/94 s. 50). I föreliggande fall är det emellertid inte i första hand fråga om en intern svensk patentlagsändring.

Bedömningen är istället främst beroende av vad anslutningsakten (SFS 1994:1501) kan innehålla i förevarande avseende, eftersom det är denna som avgör om och i vilken utsträckning EG-rätten blir tillämplig på svenska förhållanden, dvs i förevarande fall huruvida ansökan som före anslutningen anhängiggjorts enligt dåvarande 13 kap. patentlagen därefter skall handläggas i enlighet med EG-förordningen. Om en sådan övergång mellan de båda rättssystemen varit avsedd framstår det som en av allmänna rättssäkerhetsskäl betingad grundförutsättning att detta klart och otvetydigt framgår av anslutningsakten. Särskilt påkallat blir kravet på tydlighet om övergången kan leda till rättsförlust för den sökande. Innebörden av anslutningsakten bör därvid naturligen bedömas med beaktande av förordningens syften och de principer förordningen ger uttryck för. Samtidigt måste också de allmänna rättsprinciper som ingår i EG-rätten beaktas. Dessa blir vägledande i synnerhet i det fall att anslutningsakten är otydlig i förevarande avseende eller helt saknar regler om ansökan som gjorts före ikraftträdandet. Skulle en tolkning i enlighet med det nu anförda leda till att det framstår som klart att förordningen inte bör tillämpas på vid anslutningen anhängig ansökan medför detta med nödvändighet att 13 kap. patentlagen i dess äldre lydelse måste tillämpas istället. Avsaknad av en svensk övergångsbestämmelse därom utgör med hänsyn till EG-rättens företräde inte något hinder härför. Skulle prövningen däremot utmynna i att anslutningsakten i sig entydigt klargör att förordningen skall tillämpas på ansökan som är anhängig vid ikraftträdandet, men detta resultat bedöms strida mot ovannämnda EG-rättsliga principer, måste förhandsbesked från EG-domstolen inhämtas (artikel 177 i Romfördraget).

Anslutningsakten innehåller i nu berört avseende endast det ovan citerade tillägget till den ursprungliga övergångsbestämmelsen i artikel 20. Tolkningen måste sålunda utgå från artikelns ursprungliga lydelse i förening med detta tillägg. I prop. 1994/95:86, som avsåg ändringen av 13 kap. patentlagen med anledning av förordningens direkta tillämplighet i Sverige vid EU-anslutningen, drog departementschefen visserligen den slutsatsen (s. 20) av övergångsbestämmelsen i dess ändrade lydelse att förordningen skulle bli tillämplig på ansökan som gjorts före ikraftträdandet. Enligt Patentbesvärsrättens mening behöver dock övergångsbestämmelsen inte förstås på detta sätt. Snarare framstår den som oklar såvitt avser äldre ansökan eftersom den beträffande sådan ansökan hänför sig till omständigheter som helt saknar relevans för övergången från svensk rätt till EG-rätt. Att med stöd av artikelns ordalydelse genom analogi- eller motsatsslut stanna för den tolkningen att vid anslutningen anhängig svensk ansökan skall avgöras enligt EG-förordningen framstår som otillfredsställande ur rättsäkerhetssynpunkt med mindre en sådan tolkning har uttryckligt stöd i anslutningsaktens eller förordningens innehåll i övrigt. Anslutningsakten innehåller ingen kommentar till ändringen av artikeln 20. Däremot kan konstateras att förordningens ingress alltjämt gäller också i den del (tredje satsen från slutet) som ligger till grund för artikel 20 i den ursprungliga lydelsen och som säger att det skall finnas lämpliga övergångsarrangemang också för nationell ansökan om tilläggsskydd. – Artikel 20 hade härvid sin bakgrund i att Frankrike och Italien vid förordningens antagande redan hade infört nationell lagstiftning om tilläggsskydd. Artikel 20 gavs därför i motsvarighet till den nyssnämnda ingressen den utformningen i huvudsak att såväl redan meddelat tilläggsskydd som redan ingiven ansökan om sådant skydd inte skulle följa förordningen.

Det framstår som sannolikt att den avvägning som ursprungligen gjordes genom artikel 20 utgick från den EG-rättsliga principen om skydd för berättigade förväntningar. Eftersom det här rör sig om en ansökan som bygger på en redan existerande grundrättighet, och där förutsättningarna i övrigt för beviljande av ansökningen är av mera formell natur, kommer man också nära det absoluta förbudet mot retroaktiv lagstiftning beträffande förvärvade rättigheter. Detta synsätt stämmer också väl med att förordningen utesluter att invändning får göras mot ansökan om tilläggsskydd (artikel 18.2). Dessutom måste beaktas att förordningen utformades med kännedom om att Europeiska Patentverket (EPO) i sin rättstillämpning givit den EG-rättsliga principen om skydd för berättigade förväntningar långtgående räckvidd i handläggningen av patentansökningar och patentärenden, se t.ex. Singer i GRUR Int. 1990, s. 788 och Case Law of the Boards of Appeal of the European Patent Office, 1996, avsnitt VI A.1. 2) En av huvudprinciperna är (se nämnda Case Law - - -, s. 191 och där angivna rättsfall) att skärpta villkor eller skärpt praxis inte får tillämpas på ärenden som anhängiggjorts innan skärpningen offentliggjorts. 3 )

Därmed återstår beträffande tolkningen av artikel 20 i ursprunglig lydelse endast frågan om betydelsen av att bestämmelsen endast tog sikte på sådan ansökan som getts in före förordningens offentliggörande, medan ikraftträdandet enligt artikel 23 bestämts ske först sex månader därefter. Bestämmelsen har visserligen åsidosatts av fransk domstol med hänvisning till att det eljest skulle saknas tillämplig lagstiftning för ansökan som getts in under mellantiden. Men fråga kvarstår om syftet med sexmånaderstiden möjligen kan ha varit att hindra att nationellt tilläggsskydd till följd av tidigare ansökan meddelades efter ikraftträdandet, således att artikel 20 innefattar ett principiellt förbud häremot och att detta därför borde tillmätas betydelse också i förevarande mål. Klart är emellertid att artikel 20 i den ursprungliga lydelsen – liksom i den ändrade lydelsen – inte innehåller något uttryckligt sådant förbud utan detta skulle istället grundas på en tolkning e contrario av artikelns bestämmelse om att förordningen inte skall tillämpas på nationellt tilläggsskydd, som meddelats före ikraftträdandet. En sådan tolkning till sökandens nackdel skulle emellertid enligt Patentbesvärsrättens mening vara olämplig redan av rättssäkerhetsskäl. Även andra omständigheter skulle tala mot denna tillämpning. Sålunda har själva beviljandetidpunkten i sig normalt inte någon rättslig betydelse för skyddets längd. Vidare skulle främst myndighetens handläggningstider och andra interna förhållanden, som sökanden inte råder över, bli styrande för huruvida nationell lag eller förordningen skulle bli tillämplig. Något förbud mot att efter ikraftträdandet, till följd av tidigare ansökan meddela tilläggsskydd enligt nationell lagstiftning kan därför inte ha avsetts.

Den svenska situationen ifråga om nationell lagstiftning om tilläggsskydd var – med bortseende från avsaknaden av erforderlig "anpassningstid" 4 ) – vid anslutningen i princip likartad med den som för Frankrike och Italien rådde vid ikraftträdandet av EG-förordningen. De sakskäl som kan tala mot att 13 kap. patentlagen i den tidigare lydelsen får tillämpas på ansökan ingiven före anslutningen är sålunda i sak desamma som gällde för dessa länder och avser förhållandet att en tillämpning, som utgår från enbart tidpunkten för svenskt läkemedelsgodkännande istället för tidigaste EU/EES-godkännande, kan medföra att en längre tilläggstid erhålls i fall då EG-förordningen skulle ge kortare tilläggstid eller ingen alls. Denna konsekvens har dock som följer av det tidigare anförda övergångsvis godtagits när förordningen infördes och bör därför i princip inte bedömas på annat sätt ifråga om den svenska övergångssituationen. 5 ) – Dessutom utgör avsaknaden av en anpassningstid motsvarande den enligt artikel 23 i sig ett tungt skäl mot en retroaktiv tillämpning.

Vid ställningstagandet till anslutningsaktens innebörd är det vidare svårt att bortse från att ändringen av artikel 20 synes ha skett utan beaktande av EES-kommitténs beslut den 21 mars 1994 (prop. 1993/94:203, Bilaga 1) att EES-länderna redan från den 1 juli 1994 skulle tillämpa EG-förordningen och från att kommittén i sin tur uppenbarligen inte har beaktat behovet av övergångsbestämmelser svarande mot artikel 20. Uteslutas kan heller inte att det vid utformningen av anslutningsakten saknats kännedom om att handläggningen i Patentverket av de ifrågavarande ansökningarna inte hade anpassats till de uttalanden om nästan omedelbarhet i beslutsfattande som gjorts i prop. 1993/94:22 (s. 62), och att man därför utgått från att något egentligt behov av en övergångsbestämmelse ej förelåg.

Vad avser rättssäkerhetsprincipernas tillämpning i förevarande mål bör följande tilläggas. Patentlagstiftningens utformning utgör en avvägning inte bara mellan sökandens/rättighetshavarens intresse och ett allmänt samhällsintresse utan också i förhållande till tredjemansintresset, i förevarande fall generikabranschen. Bägge dessa sidor är beroende av att få klara besked om hur en lagändring kommer att påverka deras respektive verksamhet och planering. Härav följer också att tillämpningen av de av sökanden åberopade rättssäkerhetsprinciperna måste beakta båda dessa sidors intressen. Det nyss anförda utgör dock inte något avgörande skäl för en retroaktiv tillämpning, eftersom inte heller generikaföretagen i det oklara läge som rått och med vetskap om den avvägning av berörda intressen som artikel 20 i ursprunglig lydelse får anses ge uttryck åt, kunnat säkert dra den slutsatsen av den ändrade artikel 20 att föreliggande ansökan måste prövas enligt förordningen och inte enligt äldre lag. Härtill kommer att dessa företag inte heller kunnat räkna med den bristande skyndsamhet i Patentverkets handläggning som är huvudorsak till den uppkomna situationen, och sålunda inte bör kunna ställa något berättigat anspråk på grund härav.

Det ovan anförda innebär sammantaget följande. Anslutningsakten kan inte anses ge uttryck åt att en ansökan som var anhängiggjord i enlighet med 13 kap. patentlagen i den äldre lydelsen efter anslutningen istället skall avgöras enligt förordningen. Snarare framstår det som ett förbiseende att anslutningsaktens tillägg till artikel 20 inte uttryckligen nämner också anhängiga ansökningar. Vid sådant förhållande blir förordningens innehåll i övrigt i förening med EG-rättens principer om rättssäkerhet främst avgörande. Detta liksom övriga berörda tolkningsomständigheter leder uppenbarligen till att EG-förordningen inte skall tillämpas. En nödvändig följd härav är att äldre svensk lag måste ges fortsatt tillämpning.

Patentbesvärsrätten finner således att EG-förordningen inte är tillämplig på sådan ansökan om tilläggsskydd som alltjämt var anhängig den 1 januari 1995. Istället skall 13 kap. patentlagen i dess äldre lydelse tillämpas. Besvären skall därför bifallas.

Alf Linder Jeanette Bäckvall Suzanne Depken Lennarth Törnroth

Referent

1) Tillägget har faktisk betydelse bara såvitt avser Sverige.

2) Den vikt EPO fäster vid skyddet för berättigade förväntningar under-stryks särskilt av att enligt praxis en sökande kan bibehålla sina rättigheter i fall då myndigheten uppträtt på ett sätt som inte i möjligaste mån undviker rättsför-lust eller passivt medverkat till att en sådan uppkommit. Föreligger sålunda uppenbar brist som leder till rättsförlust om den inte avhjälps inom föreskri-ven tid och underlåter EPO att, om tid för rättelse återstår, uppmärksamma sökan-den härpå, får rättelse utan uppkomst av rättsförlust ske i efterhand. Se, förutom ovannämnda Case Law - - - , s. 189f och Singer s. 791, särskilt rätts-fallet J 13/90 i OJ EPO 1994 s. 456 (spec. punkt 5, 6 och 9 under rubriken "Reasons - - - -).

3 ) Också vid skärp-ning av villkor i den svenska patentlagstiftningen har i de fall en omedelbar tillämp-ning av ändrade bestämmelser skulle med-föra obilliga resultat för patent-sökand-en eller tred-je man eller skulle medföra uppenbara olä-gen-heter vid förprövningen äldre bestämmelser fått fortsatt tillämp-ning, alternativt föreskrivits en övergångstid för att ge sökanden tid att anpassa sig till det nya rättsläget (se t.ex. NU 1963:6 s. 390, 393, prop. 1966:40 s. 259f, 263 prop. 1977/78:1 s. 392f, prop. 1982/83:67 s. 91).

4 ) Förordningens publicering den 2 juli 1992 får här närmast jämföras med den svenska anslutningsaktens publicering i SFS den 29 december 1994 och publiceringen den 23 samma månad av lagen 1994:1511.

5 ) Att märka är att en sådan "överkompensation" för innehavare av svenska patent byggdes in i kap. 13 redan i 1994 års lydelse trots att syftet med lagstift-ningen var att harmonisera villkoren i Sverige för läkeme-delsskydd med dem inom EG/EU. Lagstiftaren får alltså härigenom anses ha bedömt det, också med beaktande av en erforderlig avvägning mellan patenthavares och andras intressen, som godtagbart att en sådan överkompensation fått ske mera varaktigt än vad det nu är fråga om.

ak Visa mer Visa mindre