Patentbesvärsrättens avgöranden

Register över Patentbesvärsrättens mål och avgöranden från 1989 till och med den 31 augusti 2016.
För äldre avgöranden, kontakta Stockholms tingsrätts arkiv.

Tillbaka

Patentbesvärsrätten

Mål

Målnr: 96-397

Beslutsdatum: 2001-05-11

Lagakraft: 2001-07-11

Målet gäller: Tvåstegs elektrofilter

Ink datum: 1996-05-29

Reg datum: -

Överklagat: -

PRV:s nummer: 9200515-6

PRV beslutsdag: 1996-03-29

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: -

Klass: -

Juridiska sökord: Ändring av patentkrav; Utvidgning av skyddsomfång; Tolkningsprotokoll; EPC artikel 69; Beaktande av EPO-praxis; Otydlighet; Uppfinningshöjd

Tekniska sökord: Elektrofilter

Lagrum: 2 §, 8 §, 20 § 3 st och 39 § patentlagen (1967:837); artikel 69, 123(3) EPC

Måltyp: patent

Utgång: bifall

Beslutskategori: vägledande

Klagande

Klagandetyp: invändare

Namn: Inv. I. Ph. Nederman & Co., AB, Inv. II PIW

Ombud: Wagner & Co. AB, H.

Fler Klagande: Inv. II: PIW (ombud: Albihns Stockholm AB)

Motpart

Namn: TL-Vent AB

Ombud: Erixon, Bo, AB Electrolux (tidigare Nyberg, Bengt CUNAB, Carminger, Uusitalo & Nyberg Patentbyrå AB

Fler Motparter: -

Referat: Fråga om ett patentkrav genom borttagande av en bestämning ändrats så att skyddsomfånget i strid med 20 § 3 st patentlagen (PL) utvidgats. Med beaktande av dels NJA 2000 s. 497 om bestämmande av skyddsomfånget enligt 39 § PL på sätt som framgår av det till artikel 69 i den europeiska patentkonventionen (EPC) hörande tolkningsprotokollet, dels Europeiska Patentverkets (EPO) tillämpning av detta på motsvarande ändringsförbud i artikel 123(3) EPC, har uppfinningsbeskrivningen ansetts ha en avgörande betydelse, varvid om ett studium av denna ger fackmannen ett otvetydigt och uppenbart besked om hur uppfinningen skall förstås motsvarande tillrättalägganden i patentkraven får ske utan hinder av förbudet. Denna förutsättning har inte ansetts uppfylld i målet.

Referat fortsättning : -

Text: DOMSLUT

Patentbesvärsrätten undanröjer överklagade beslutet och avslår ansökningen.

YRKANDEN M. M.

I överklagandena yrkar invändarna att ansökningen skall avslås.

Sökanden vidhåller ansökningen i första hand med patentkrav inkomna den 23 september 1996 samt i andra och tredje hand med krav inkomna den 7 resp. 27 december 2000.

Patentbesvärsrätten har genom beslut den 13 december 2000 avslagit en begäran av sökanden med innebörd att invändningen av PIW (invändare II) skall anses inte behörigen gjord och denne därmed sakna talerätt. Det framgår av beslutet att det får överklagas endast i anslutning till talan mot rättens avgörande av målet i sak.

I målet har hållits muntlig förhandling. Invändare I har avstått från deltagande i denna.

REDOGÖRELSE FÖR SAKEN

Uppfinningen

Den i målet aktuella uppfinningen avser ett tvåstegs elektrofilter. Detta består enligt ingresserna till patentkraven 1 av en joniseringssektion, som är anordnad i en uppströmsdel av en genomströmningspassage och innefattar åtminstone en i en joniseringskammare anordnad långsträckt, företrädesvis trådformig koronaelektrod ansluten till den ena polen av en elektrisk högspänningskälla. En på avstånd från koronaelektroden anordnad målelektrod är ansluten till den andra polen av högspänningskällan. Vidare ingår enligt ingresserna en kondensatoravskiljare, som är belägen i en nedströmsdel av genomströmningspassagen och innefattar en första och en andra grupp av elektrodelement som är placerade sida vid sida med mellanrum, varvid den första gruppens elektrodelement är placerade omväxlande med den andra gruppens elektrodelement och anordnade att ligga på annan potential än dessa.

Elektrofilter, även kallade elektrostatiska stoftavskiljare, förekommer enligt ansökningens beskrivning såväl i industriella produktionsanläggningar, där det är fråga om stora och påkostade apparater, som i avsevärt mindre anordningar avsedda för rening av luft ifråga om exempelvis bostäder, kontor, motorfordon och liknande. I sistnämnda sammanhang har hittills vanligen mekaniska filter utnyttjats men i den mån elektrofilter kommit till användning har dessa utgjorts av tvåstegs elektrofilter, dvs. filter i vilket uppladdningen av de i en gasström burna fasta eller vätskeformiga partiklar som skall avskiljas sker i en separat joniseringssektion och den egentliga avskiljningen sker i en nedströms joniseringssektionen belägen kondensatoravskiljare.

Till de fördelar som elektrofilter har i jämförelse med mekaniska filter hör att de orsakar ett mycket litet tryckfall i den gasström som skall renas men trots detta har förmåga att avskilja mycket små partiklar. Vid mekaniska filter för luftrening används numera nästan uteslutande filterelement av engångstyp, dvs. de delar av filtret som i första hand uppfångar det avskilda materialet och är mest utsatta för nedsmutsning och igensättning är utförda som lätt utbytbara enheter. När det gäller elektrofilter har hittills enligt ansökningens beskrivning engångsenheter inte kommit till användning. På sin höjd har man utformat de vanligen av aluminiumplattor och högvärdigt isolermaterial uppbyggda kondensatoravskiljarna som kassetter vilka är lätt uttagbara ur filterapparaten för rengöring.

Användning av elektrofilter har emellertid enligt ansökningens beskrivning inte fått den utbredning som motsvaras av de stora fördelar som elektrofilter har jämfört med mekaniska filter. Till detta bidrar elektrofiltrens höga driftkostnader och deras komplicerade och kostsamma konstruktion som är betingade av användning av högspänning och därmed sammanhängande säkerhetskrav. Ytterligare en bidragande orsak är att för god avskiljningsgrad krävs hög koronaströmstyrka vilket leder till kraftig alstring av irriterande luktämnen, främst ozon.

Till grund för uppfinningen ligger enligt ansökningens beskrivning uppgiften att åstadkomma ett förbättrat tvåstegs elektrofilter och då närmare bestämt att åstadkomma ett elektrofilter som låter sig utföras så enkelt och billigt att det är ekonomiskt försvarbart att i en engångsenhet sammanföra filterdelar som under drift smutsas ned kraftigt eller påverkas i annat avseende på sådant sätt att de kräver underhåll. En särskilt viktig del av uppfinningen ligger därvid i utformningen av filtrets joniseringssektion. Denna utformning ger inte endast möjlighet till att konstruktivt förenkla filtret utan även till att driva filtret med en dramatiskt reducerad koronaströmstyrka innebärande en i motsvarande grad reducerad ozonbildning.

Ovannämnda syfte med uppfinningen uppnås enligt den kännetecknande delen till det i första hand åberopade patentkravet 1 därigenom att kondensatoravskiljarens elektrodelement till huvudsaklig del består av ett ometalliskt material, företrädesvis ett cellulosafibermaterial, såsom papp, kraftpapper eller liknande. Vidare finns i joniseringskammaren en målelektrodyta anordnad såväl uppströms som nedströms om koronaelektroden, varvid koronaelektrodens avstånd, mätt vinkelrätt mot längdriktningen för koronaelektroden, till målelektrodytan är ej mindre än ca 4 cm och minst fyra gånger avståndet mellan närbelägna elektrodelement.

Elektrofiltret enligt det i andra hand åberopade kravet 1 innefattar därutöver bestämningen ”att åtminstone en del av målelektrodytan är åtskild från kondensatoravskiljaren”.

Elektrofiltret som anges i kravet 1 enligt tredjehandsyrkandet skiljer sig från filtret enligt kravet 1 i förstahandsyrkandet genom de båda ytterligare bestämningarna ”att en första del av målelektrodytan bildas av ett målelektrodelement som är anordnat tvärs över genomströmningspassagen uppströms om koronaelektroden och uppvisar luftgenomströmningsöppningar” samt ”att en andra del av målelektrodytan bildas av ett målelektrodelement som är anordnat tvärs över genomströmspassagen nedströms om koronaelektroden”.

Parternas talan

Invändare I (AB Ph. Nederman & Co) och invändare II (PIW) har som skäl för sina yrkanden att ansökningen skall avslås gjort gällande att det däri angivna elektrofiltret saknar nyhet alternativt uppfinningshöjd i förhållande till känd teknik. Invändare II har förutom dessa omständigheter åberopat dels att de patentkrav 1 som ingår i sökandens yrkande är så ändrade i förhållande till det krav 1 som godkänts för utläggning att en otillåten utvidgning av skyddsomfånget skett. Dels har åberopats bristande tydlighet hos patentkraven 1 och beskrivningen i vissa avseenden, vilket medför svårighet för fackmannen att utöva uppfinningen.

Vad först angår de enligt invändare II sålunda tillkommande hindren för patent hänför sig utvidgningsfrågan till den omständigheten att det patentkrav 1 som Patentverket godkände för utläggning innehöll följande bestämning knuten till avståndet mellan koronaelektroden och målelektrodytan: ”mätt vinkelrätt mot såväl uppströms–nedströmsriktningen för genomströmningspassagen som längdriktningen för koronaelektroden”. I samtliga de nu gällande kraven 1 har första ledet ("såväl - - - som") av denna bestämning strukits, dvs. avståndet ifråga behöver numer vara mätt enbart "vinkelrätt mot längdriktningen för koronaelektroden". Invändare II gör gällande att nämnda strykning innebär en otillåten utvidgning av skyddsomfånget därigenom att den medger ett friare val av mätriktning.

Ifråga om tydlighetsbristen gäller den beträffande patentkraven 1 främst innebörden av begreppet målelektrodyta och att den "överraskande insikt", som sökanden åberopat ligga till grund för uppfinningen inte kommer till uttryck i dessa krav. Vad gäller beskrivningen hänför sig tydlighetsbristen till den omständigheten att medan kraven 1 anger en undre gräns – "minst fyra gånger - - - - elektrodelementet" – för koronaelektrodens avstånd till målelektrodytan anger beskrivningen (s. 18, översta stycket) motsvarande gräns till "ej mindre än tre gånger och helst ej mindre än fem-sex gånger - - - - elektrodelement" och utan att någon övre gräns omnämns.

Sökanden å sin sida hävdar att de nu åberopade kraven 1 är klart formulerade och att nämnda strykning ”endast avser att på ett korrekt sätt definiera avståndet mellan koronaelektroden och målelektrodytorna”. Och tillrättaläggande av detta slag har i EPO-praxis ansetts inte strida mot utvidgningsförbudet. Sökanden hänvisar i detta avseende till besvärskammaravgörandet T 371/88 (OJEPO 1992, s. 157). Korrigeringen har vidare stöd i ansökningens grundhandlingar. I fråga om tydligheten bestrider sökanden att fackmannen skulle ha någon svårighet att med sina kunskaper om elektrofilter förstå och utöva uppfinningen på grundval av patentansökningens beskrivning.

Vad sedan gäller själva patenterbarheten har ett omfattande nyhetsmaterial anförts av invändare II, varav huvuddelen åberopats först under handläggningen i Patentbesvärsrätten. Invändare I har i sin talan begränsat sig till de tre dokument som bolaget åberopat i Patentverket och som prövats i överklagade beslutet samt i Patentbesvärsrätten vidhållit sin argumentering ifråga om dessa.

Parterna har i målets avslutande skede, i vilket invändare I inte yttrat sig, främst koncentrerat sig på följande dokument, vilka tillförts målet av invändare II:

D1 WO 89/00355

D2 US 4 861 356

D3 EP-A- 0 084 572

Invändare II anser att filtren som anges i patentkraven 1 enligt yrkandena i första och tredje hand är kända genom innehållet i D1. Fig. 13 i detta dokument visar sålunda ett tvåstegs elektrofilter där koronaelektroden omges av målelektroder såväl på sidorna som uppströms och nedströms i genomströmningspassagen. De i figuren angivna måtten ger vid handen att det kända filtret vad gäller dimensionerna faller inom de gränser som anges i kraven 1. Slutligen framgår av texten att kondensatoravskiljarens elektrodelement kan utgöras av halvledande material, dvs. kan vara ometalliskt.

Vad sedan angår D2 skiljer sig vad som däri beskrivs från filtren enligt kraven 1 i första- och andrahandsyrkandena därigenom att kondensatoravskiljarens elektrodelement enligt kraven till huvudsaklig del består av ometalliskt material. Syftet med detta materialval är enligt ansökningens beskrivning att åstadkomma en engångsenhet. Fackmannen som står inför problemet att förse filtret enligt D2 med en avskiljningsenhet i engångsutförande skulle utan vidare prova den ometalliska engångsenhet av papp som beskrivs i D3 och därmed direkt ernå det som anges i kraven 1. Filtret som anges i kravet 1 enligt tredjehandsyrkandet skiljer sig därutöver från filtret enligt D2 genom bestämningen att ett målelektrodelement är anordnat tvärs över genomströmningspassagen uppströms om koronaelektroden. Detta särdrag, som saknar samband med engångsutförandet, löser enligt ansökningens beskrivning problemet att skapa en så stor joniseringszon som möjligt. Emellertid är det genom D1 känt att anordna en målelektrod i form av ett nät eller galler tvärs över kanalen uppströms koronaelektroden. Det är därför närliggande att på motsvarande sätt anordna en målelektrod vid ett filter enligt D2. Vid angivna förhållanden anser invändare II att filtren enligt samtliga tre patentkrav 1 saknar erforderlig uppfinningshöjd i förhållande till känd teknik.

Sökanden framhåller att D1 främst avser ett arrangemang för att transportera luft medelst s.k. jonvind. Visserligen sker även rening av luften genom en kondensatoravskiljare men det råder dock helt andra förutsättningar än vid anordningar där en fläkt genererar luftflödet. Sålunda är det, som en fackman inser, vid en anordning som skall alstra en jonvind direkt olämpligt med målelektrodytor såväl uppströms som nedströms om koronaelektroden, då det i så fall inte erhålls någon entydig vandring av joner i en viss riktning från koronaelektroden. En anordning enligt D1 som har till uppgift att alstra en jonvind är således inte relevant i det nu aktuella sammanhanget.

Vad därefter gäller D2 påpekar sökanden att det i filtret enligt detta dokument förekommer två typer av koronaelektroder. Den ena har enbart till uppgift att ladda upp plattorna i kondensatoravskiljaren och ligger därför nära dessa medan den andra är belägen på så stort avstånd från kondensatoravskiljaren att dennas framkant inte utgör en målelektrodyta. Sammanfattningsvis framhåller sökanden att eftersom ett tvärs över genomströmningspassagen anordnat målelektrodelement uppströms om koronaelektroden ej visats vara förut känt kan det ej heller sägas vara närliggande för fackmannen att anordna ett sådant målelektrodelement i ett tvåstegs elektrofilter enligt föreliggande uppfinning.

DOMSKÄL

Av 19 § 2 st patentlagen i tillämplig lydelse framgår att sedan en ansökan godkänts för utläggning får patentkraven ej ändras så att patentskyddets omfattning utvidgas. I samtliga nu till prövning föreliggande patentkrav 1 har, såsom tidigare angivits, en bestämning strukits som ingick i det för utläggning godkända – med ansökningen ursprungligen ingivna – kravet 1, närmare bestämt uppgiften att avståndet mellan koronaelektroden och målelektrodytan skall mätas vinkelrätt mot uppströms-nedströmsriktningen för genomströmningspassagen. Invändare II har gjort gällande att denna strykning innebär en otillåten utvidgning av kravens skyddsomfång.

Normalt innebär en strykning av en bestämning i ett patentkrav att dettas skyddsomfång utvidgas. I föreliggande fall förutsätter den strukna bestämningen, enligt sin ordalydelse och läst tillsammans med lydelsen av det för utläggning godkända kravet 1 i övrigt, att åtminstone en del av målelektrodytan måste vara belägen vid i vart fall en av genomströmningspassagens sidoväggar och i passagens längsled i höjd med koronaelektroden. Formellt leder en strykning av bestämningen således till att målelektrodytan inte längre måste ha en sådan utsträckning och därigenom till att utföringsformer utan en sådan målelektrodyta omfattas av den ändrade patentkravslydelsen. Denna anger sålunda, jämförd med ordalydelsen i det för utläggning godkända kravet 1, ett utvidgat skyddsomfång. Detta förhållande ändras inte av den omständigheten att den ifrågavarande strykningen samtidigt medför en inskränkning i annat avseende såtillvida att avståndsvillkoret blir tillämpligt på varje del av målelektrodytan.

Ett bestämmande av skyddsomfånget (39 § patentlagen) är emellertid inte bara en fråga om ett patentkravs ordalydelse utan tolkningen av patentkraven måste ske mot bakgrund av innehållet i ansökningsbeskrivningen med tillhörande ritningar på sätt som framgår av det till artikel 69 (motsv. nämnda 39 §) i den europeiska patentkonventionen (EPC) knutna tolkningsprotokollet, något som för svensk del senast slagits fast i rättsfallet NJA 2000 s. 497 vari Högsta domstolen också, med utgångspunkt i behovet av en med EPO harmoniserad nationell rättstillämpning, beaktade den praxis som Europeiska patentverket (EPO) utvecklat i anslutning till protokollet. Av avgörandet framgår vidare att tidigare uttalanden i förarbetena till den svenska patentlagstiftningen inte längre kan tillmätas relevans i den mån de strider mot tolkningsprotokollet. Att protokollet är tillämpligt också i invändningsförfarandet råder det inte någon tvekan om, se t.ex. Stora Besvärskammarens avgörande i fallet G2/88 (OJEPO 1990, s. 93).

Den praxis som utvecklats vid tillämpning av det motsvarande utvidgningsförbudet i artikel 123(3) EPC belyses bl.a. i Case Law of the Boards of Appeal of the European Patent Office, 3:e uppl., 1998 s. 216 ff och Singer/Stauder, Europäsches Patentübereinkommen, 2000, s. 764 ff. Av rättsfall som nämns i dessa publikationer får utöver det av sökanden åberopade fallet T 371/88, bl.a. T 271/84 (OJEPO 1987, s. 405) och T 108/91 (OJEPO 1994, s. 228) anses vara av intresse för bedömningen i målet. Dessa fall sammantagna torde i huvudsak innebära följande.

Om fackmannen finner oklarheter eller motsättningar i patentkraven eller motsättningar mellan dessa och beskrivningen med tillhörande ritningar men ett studium av dessa handlingar ger fackmannen otvetydigt och uppenbart besked om hur uppfinningen skall förstås får motsvarande tillrättalägganden i patentkraven ske utan hinder av utvidgningsförbudet. Det är ett naturligt synsätt i avvägningen gentemot tredje mans rättssäkerhet eftersom denne som fackman inte kan ha kommit till någon annan slutsats ifråga om det avsedda skyddsomfånget. Detta motsvarar också det synsätt Patentbesvärsrätten uttalat ifråga om tolkningen av patentkrav, se t.ex. Patentbesvärsrättens utlåtande den 28 mars 1995 i tingsrättsmålet T7-1121-92. Se också Westlander/Törnroth, Patent, 1995 s. 276.

Av vissa avsnitt i den utlagda ansökningens beskrivning – vilken överensstämmer med den ursprungligen ingivna – framgår (se de stycken som överbryggar s. 4 och 5 resp. s. 17 och 18) i och för sig att sökanden inte avsett att målelektroder nödvändigtvis behöver anordnas längs med genomströmningspassagens sidoväggar och att målelektrodytor i första hand skall finnas uppströms och nedströms om koronaelektroden, tvärställda över strömningspassagen. Och i de för utläggning godkända patentkraven – vilka också ifråga om de osjälvständiga patentkraven utgörs av de ursprungligen ingivna kraven – anges de konkreta elektrodplaceringarna först i de osjälvständiga patentkraven 2, 3 och 4.

Å andra sidan framgår det otvetydigt av beskrivningens allmänna del (s. 3-4), med den teoretiska förklaring som där läggs till grund för joniseringskammarens utformning och som uppges bygga på en ny insikt, att en särskilt viktig del av uppfinningen hänför sig till att åstadkomma just en ökad bredd hos joniseringskammaren vinkelrätt mot koronaelektroden och vinkelrätt mot genomströmningsriktningen med angivande av de fördelar en sådan utformning ger (jfr. i den allmänna delen även s. 7, näst sista stycket, och s. 9, andra stycket). I det utlagda patentkravet 1 återspeglas detta breddförhållande enbart genom den ifrågavarande, numera strukna bestämningen. Fackmannen kan mycket väl mot bakgrund av vad som sålunda framgår av beskrivningen ha uppfattat denna bestämning så att den också, eller egentligen, avsågs som ett villkor om en sådan minsta bredd hos joniseringskammaren. Beskrivningen i övrigt motsäger heller inte en sådan tolkning, låt vara att det i bestämningen angivna siffervärdet enligt beskrivningen inte är att uppfatta som exakt. De nu åberopade kraven 1 innehåller inte någon annan bestämning som kräver eller förutsätter en motsvarande sådan minimibredd.

Vid nu angivna förhållanden och i belysning av ovan angiven praxis får patentkraven 1 genom strykningen anses ha ändrats så i förhållande till det för utläggning godkända kravet 1 att de medger ett vidare skyddsomfång.

Hinder enligt 19 § andra stycket patentlagen i tillämplig lydelse föreligger således för bifall till ansökningen. Ansökningen skall sålunda avslås redan på denna grund.

Ifråga om tydlighetsbristen tillägger Patentbesvärsrätten följande.

Kraven 1 enligt första- och andrahandsyrkandet innehåller inte någon konkret uppgift om målelektrodytans utsträckning i joniseringskammarens omkretsled annat än att den skall finnas "såväl uppströms som nedströms om koronaelektroden" och att den enligt kravet 1 i andrahandsyrkandet åtminstone till en del måste vara åtskild från kondensatoravskiljaren. Denna behöver, som detta krav får förstås, å andra sidan inte alls ingå i målelektrodytan. Kraven är därför alltför opreciserade ifråga om målelektrodytans utsträckning. Kravet 1 i tredjehandsyrkandet brister inte i nu berörda hänseenden eftersom det innehåller tillkommande bestämningar om att delar av målelektrodytan bildas av målelektrodelement som sträcker sig tvärs över genomströmningspassagen uppströms resp. nedströms om koronaelektroden men detta krav, liksom kraven 1 i de övriga yrkandena, saknar uppgift om den ovan berörda minimibredden hos joniseringskammaren och kan heller inte i övrigt anses bestämt ge uttryck för den nya insikt som sökanden åberopat ligga till grund för joniseringskammarens utformning.

Vidare är ifråga om själva miniminivån på avståndet mellan koronaelektroden och målelektrodytan bestämningarna i kraven 1 och uppgifterna i beskrivningen (det stycke som överbryggar s. 17 och 18) delvis oförenliga, vilket medför osäkerhet om hur kraven skall tolkas i detta avseende.

Sammantaget kan därför inte något av kraven 1 anses godtagbart i tydlighetsavseende på sätt som förutsätts i 8 § andra stycket patentlagen (jfr. artikel 83 och 84 EPC).

I själva patenterbarhetsfrågan tillägger Patentbesvärsrätten följande, utgående från – förutom fackmannens allmänkunskaper om elektrofilter – de ovannämnda dokumenten D1-D3 såsom varande mest relevanta för bedömningen.

Av utredningen i målet framgår att tvåstegs elektrofilter tillhör känd teknik. Sådana filter består av en separat joniseringskammare där partiklarna i den luftström som skall renas laddas elektriskt. De laddade partiklarna fångas sedan upp i en nedströms belägen kondensatoravskiljare. Dokumentet D2 visar exempel på elektrofilter av nyssnämnda typ. I joniseringskammaren hos de i dokumentet beskrivna filtren är vidare målelektrodytor anordnade vilka sträcker sig såväl uppströms som nedströms om koronaelektroden. Dessa målelektroder är fysiskt åtskilda från kondensatoravskiljaren. Vad gäller avståndet mellan koronaelektroden och nämnda målelektrodytor anges i D2 (sp. 8, r. 6-28) att detta avstånd kan vara drygt 3 cm (1.25 tum). Avståndet mellan närbelägna elektrodelement i kondensatoravskiljaren är avsevärt mindre, under 0.2 cm (0.0625 tum). Kondensatoravskiljarens elektrodelement uppladdas till erforderlig potential medelst koronaurladdningen. Elementens framkanter kan tjänstgöra även som målelektroder belägna nedströms koronaelektroden.

Dokumentet D3 behandlar tvåstegs elektrofilter och särskilt den i filtret ingående kondensatoravskiljaren. Det framgår av dokumentet att elektrodelementen i avskiljaren kan tillverkas av icke-metalliskt material, t.ex. papp (se s. 17, st. 3). Syftet med detta materialval anges vara att åstadkomma en enkel och billig enhet för engångsbruk. För fackmannen framstår det som trivialt att i nyssnämnda syfte modifiera ett filter av exempelvis det slag som beskrivs i D2 genom att förse det med en kondensatoravskiljare av engångstyp enligt D3. En sådan modifiering medför heller ingen oväntad teknisk effekt.

Från ett sådant modifierat filter skiljer sig filtren i kraven 1 enligt första- och andrahandsyrkandena enbart när det gäller det däri angivna minimivärdet 4 cm för avståndet mellan koronaelektroden och målelektrodytan. Av ansökningens beskrivning framgår emellertid (s. 18, st. 1) att de i kraven angivna måtten knutna till joniseringskammaren – vilka båda utgör minimivärden – inte är av kritisk karaktär och att även lägre värden än dessa kan vara möjliga. Det filter som beskrivs i D1 (Fig. 13) uppvisar f.ö. en joniseringskammare med mått som ligger väl över de i kraven angivna minimigränserna.

Vad slutligen angår kravet 1 enligt tredjehandsyrkandet innefattar detta krav ifråga om målelektrodytan den ytterligare bestämningen i förhållande till vad som enligt ovan är känt genom D2 att filtret är försett med ett målelektrodelement även tvärs över genomströmningspassagen uppströms koronaelektroden. Syftet med detta arrangemang är enligt beskrivningen (stycket som överbryggar s. 4 och 5) främst att åstadkomma en så omfattande målelektrodyta och därmed så stor joniseringszon som möjligt, varvid det sålunda tvärställda elektrodelementet bidrar till att öka partiklarnas uppehållstid i denna zon. Att optimera joniseringszonens storlek får emellertid anses vara något som fackmannen inom området normalt eftersträvar för att därigenom göra uppladdningen av partiklarna så effektiv som möjligt, och när det gäller filter av ifrågavarande fläktdrivna typ finns det heller inte något för fackmannen avgörande skäl som talar mot att placera en del av målelektrodytan i tvärriktningen uppströms om koronaelektroden. Och det är heller inte visat att sådan placering medför någon för fackmannen överraskande teknisk effekt.

Vid angivna förhållanden kan ingetdera av filtren i de till prövning föreliggande patentkraven 1 uppfattas avse något som skiljer sig väsentligen från känd teknik.

Lennarth Törnroth Sten-Ove Henningsson Eva Hammar

Referent

Enhälligt

ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE, se bilaga 2 (Formulär A)

EE Visa mer Visa mindre