Domstols Målregister

Målet gäller: Digitalt mobiltelefonisystem vari varje abonnemang är tillordnat ett abonnentnummer och flera abonnentkort (SIM).

Ink datum: 1996-06-10

Reg datum: -

Överklagat: 2001-02-22

PRV:s nummer: 9202847-1

PRV beslutsdag: 1996-04-26

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: 1337-2001

Beslut: Avgjort utan sakpröv

Klass: -

Juridiska sökord: Uppfinningshöjd

Tekniska sökord: Mobiltelefon; Abonnentkort; Identitetsnummer

Lagrum: 2 § patentlagen (1967:837)

Måltyp: patent

Utgång: bifall

Beslutskategori: vägledande

Klagande

Klagandetyp: invändare

Namn: Inv. I Telia Research AB Inv. II Comviq GSM AB

Ombud: Leif Karlsson, L.A. Groth & Co KB Noréns Patentbyrå AB

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: Europolitan AB

Ombud: AB Stockholms Patentbyrå (tidigare Oscar Grahn Patentbyrå AB ändr.98-11-12

Fler Motparter: -

Referat: Bristande uppfinningshöjd ansågs föreligga eftersom de till grund för uppfinningen liggande problemen framstod som uppenbara för fackmannen och därför inte kunde bidra till uppfinningshöjden samtidigt som den tekniska lösning uppfinningen innebar var närliggande i förhållande till känd teknik. - Uppfinningen avsåg ett mobiltelefonisystem och karaktäriserades av att en abonnent vid tecknande av ett abonnemang med tillhörande abonnetnummer erhåller minst två abonnentkort vilka kan placeras permanent i de telefoner abonnenten disponerar. Korten är försedda med olika identitetsnummer (IMSI), varigenom inkommande trafik selektivt och på order av abonnenten kan styras till den telefon abonnenten för tillfället har tillgänglig. Även fråga om de aktuella patentkraven hade erforderligt stöd i ansökningsbeskrivningen.

Referat fortsättning : -

Text: DOMSLUT

Patentbesvärsrätten undanröjer överklagade beslutet och avslår ansökningen.

YRKANDEN M.M.

Invändarna yrkar att ansökningen avslås i sin helhet.

Sökanden vidhåller ansökningen i första hand med patentkrav inkomna den 17 november 1998 och i andra hand med patentkrav inkomna den 18 januari 1999.

Muntlig förhandling har hållits den 4 november 1998.

DOMSKÄL

Uppfinningen gäller mobilkommunikationssystem, t.ex. GSM-systemet, i vilka mobilterminaler (mobiltelefoner) används som styrs genom ett till varje tecknat kundabonnemang hörande abonnentkort. Abonnentkorten utgörs av s.k. smart cards som innefattar ett eller flera mikrochips. Varje abonnentkort är försett med ett identitetsnummer (IMSI) vilket när kortet förs in i en mobilterminal, som för tillfället är tillgänglig, avläses i denna och därigenom identifierar abonnentens belägenhet. Abonnentkorten tillhandahölls till en början i kreditkortsstorlek. Genom utvecklandet av moderna små ficktelefoner uppkom krav på abonnentkort i frimärksstorlek samtidigt som abonnentkort av det större formatet alltjämt behövdes för större och äldre mobilterminaler. Vid tecknande av ett abonnemang före uppfinningens tillkomst måste, enligt vad som upplyses i ansökningens beskrivning, kunden välja ett av formaten; önskade kunden sålunda få tillgång till båda kortstorlekarna måste denne därför teckna två abonnemang med de uppenbara nackdelar detta medför. Uppfinningen innebär därvid i ett första steg att kunden inom ett och samma abonnemang med tillhörande abonnentnummer får tillgång till ett abonnentkort av vardera storleken, varvid korten försetts med olika identitetsnummer.

Sökanden har dock i Patentbesvärsrätten hävdat att uppfinningen inte avser användningen bara av olikstora abonnentkort ”eftersom såväl problem som lösning har att göra med användningen av flera telefoner och flera kort oberoende av deras format”. Detta gäller enligt sökanden t.ex. om en abonnent behöver flera mobiltelefoner avsedda för små kort eftersom dessa kort inte lämpar sig att flyttas mellan telefonerna då de är svåra att hantera och lätta att tappa bort. Visserligen ger enligt Patentbesvärsrättens mening ett studium av ansökningens beskrivning närmast vid handen, se särskilt s. 2, s. 5 r. 33-35 och s. 7 r. 21-26, att uppfinningen där knutits enbart till förekomsten av de ovan nämnda olikstora abonnentkorten. Men å andra sidan innefattade det ursprungliga kravet 1 inte någon sådan begränsning och fackmannen inser utan vidare att det i ansökningen beskrivna systemet är genomförbart även vid användning av abonnentkort av samma storlek.

Den generella avfattning som de numera åberopade kraven 1, i likhet med det ursprungliga kravet 1, har i nyss berört avseende innebär att till ett abonnemang knyts två eller flera, med var sitt IMSI försedda abonnentkort, som abonnenten kan placera i skilda telefoner permanent eller tillfälligt. Abonnenten behöver alltså inte förflytta något abonnentkort mellan de mobiltelefoner han använder. Kraven 1 omfattar också situationer där abonnentkorten används av olika personer. Gemensamt är att endast ett abonnentkort åt gången kan användas för att ta emot inkommande samtal, varvid abonnenten bestämmer vilket av korten som för tillfället skall aktiveras i detta avseende. Utgående samtal kan däremot ske oberoende av om ett kort är aktiverat.

Vad gäller själva patenterbarhetsbedömningen är först att konstatera att den patentsökta uppfinningen sådan den definieras i de båda kraven 1 är ny i förhållande till känd teknik sådan denna framgår av de i överklagade beslutet berörda dokumenten D1-D5. I fråga om innehållet i dessa är det här tillräckligt att göra en kort sammanfattning av D1 (svenska patentskriften 467 559).

Genom denna är ett mobiltelefonsystem känt i vilket ett till ett abonnemang med tillhörande abonnentnummer knutet abonnentkort försetts med två eller flera identitetsnummer (IMSI). Syftet med detta är enligt D1 att i kostnadshänseende kunna skilja mellan olika kategorier av samtal, t.ex. tjänste- resp. privatsamtal. En annan tillämpning anges vara att abonnemanget utnyttjas av olika personer, exempelvis anställda inom ett och samma företag, för uppdelning av samtalskostnaderna på de olika personerna. Av D1 kan i och för sig inte utläsas annan avsikt än att de mot resp. identiteter (IMSI) svarande elektroniska kretsarna är anbragta på ett och samma abonnentkort (abonnentidentitetsmodul). Det anges vara föredraget att endast en identitet åt gången kan vara aktiverad.

Vad därefter angår frågan om erforderlig uppfinningshöjd föreligger är denna att bedöma med utgångspunkt i det eller de problem som uppfinningen skall lösa. Det konkreta huvudproblem som därvid kan utläsas ur ansökningens beskrivning är i första hand att abonnenten för att kunna använda såväl små ficktelefoner som sådana telefoner som kräver abonnentkort av kreditkortsstorlek måste skaffa två abonnemang med de uppenbara nackdelar som detta innebär. Ett andra problem är att de frimärksstora abonnentkorten kan vara svåra att hantera, är lätta att tappa bort och således lämpar sig bäst för permanent placering i en mobiltelefon. Dessa problem är i sig uppenbara för fackmannen och är därför inte av den arten att de som sådana kan bidra till uppfinningshöjden (jfr Case Law of the Boards of Appeal of the European Patent Office, 1998, s. 132). Det är också uppenbart för fackmannen att problemlösningen i båda fallen måste bygga på att abonnenten får tillgång till abonnentkort som kan användas i respektive telefoner allt efter abonnentens behov. Och så långt innebär uppfinningen bara en anpassning av abonnemangsvillkoren till uppkommande behov ifråga om antal respektive storlek av kort.

Avgörande för uppfinningshöjdsbedömning blir därför istället huruvida den i patentkraven 1 anvisade styrningen av samtalen är närliggande för fackmannen. En given utgångspunkt för denna styrning är att abonnenten bör kunna styra inkommande trafik till den av telefonerna han för tillfället har tillgänglig. Genom D1 får fackmannen härvid incitament att använda olika identitetsnummer (IMSI) för att möjliggöra denna styrning. Det förhållandet att D1 utgår från användningen av ett enda abonnentkort avhåller inte fackmannen härifrån eftersom styrningsmekanismen i D1 med utnyttjande av olika IMSI inte är tekniskt beroende av att dessa är placerade på samma kort. Kunskapen från D1 tillämpad på den föreliggande problemställningen innebär sålunda att fackmannen förser de abonnemanget tilldelade abonnentkorten med var sitt identitetsnummer (IMSI), varvid inkommande trafik styrs till den för tillfället aktuella telefonen genom att det tillhörande abonnentkortet med dess IMSI aktiveras och de övriga korten deaktiveras. Utöver en sådan tillämpning framgår av patentkraven 1 att vid deaktiverat tillstånd möjligheten till utgående trafik kvarstår. Syftet med detta har inte berörts i ansökningens beskrivning annat än att det anges (se s. 6) möjliggöra för abonnenten att initiera aktiveringen av ett tidigare deaktiverat kort i en annan av telefonerna när abonnenten på nytt skall använda denna. Frånsett detta framstår det som en ren lämplighetsfråga om de abonnentkort (telefoner) som för tillfället inte disponeras av abonnenten skall kunna användas av andra personer för utgående trafik eller inte. Mot nu angiven bakgrund medför möjligheten till utgående trafik från en telefon med ett deaktiverat abonnentkort inte något bidrag till uppfinningshöjden.

Det återstår att bedöma om det i kraven 1 angivna sättet för styrning av aktivering och deaktivering av abonnentkorten är patenterbarhetsmotiverande. Denna styrning sker enligt kravet 1 i förstahandsyrkandet genom abonnentregistret på order av abonnenten med tillägget i kravet 1 i andrahandsyrkandet att abonnentnumret lagras tillsammans med eller länkas till identitetsnumret för det aktiverade kortet. Enligt ansökningens beskrivning (se s. 6) kan den ifrågavarande styrningen ske genom att abonnenten slår en specifik kod på mobilterminalens knappsats och därigenom initierar att t.ex. ett kundtjänst- och administrationssystem eller annat lämpligt system går in i hemmaregistret (abonnentregistret) och genomför aktivering av ett av abonnentkorten och deaktivering av de övriga genom att identitetsnumret för det förra kortet sammanlagras med eller länkas till abonnentnumret. Det framstår emellertid, med hänsyn till att abonnentregistrets funktion i ett GSM-system är att för styrningen av trafiken tillhandahålla uppgift bl.a. om aktuella kombinationer av abonnentnummer och IMSI sammanlagrade i registret, som trivialt för fackmannen att när flera IMSI knyts till ett abonnentnummer förfara på detta sätt. Inte heller skiljer sig förfarandet i något väsentligt avseende från D1. Sålunda beskriver D1 i aktiverings/deaktiveringsavseende olika alternativ. I ett första alternativ, där de olika identiteterna är knutna till ett enda abonnentnummer, innefattar aktivering resp. deaktivering den åtgärden att den aktiva identiteten lagras i abonnentregistret (hemmadatabasen) tillsammans med abonnentnumret (s. 4 st. 3 och 4, s. 6 r. 34 – s. 7 r. 13 och s. 7 r. 20 – r. 37). Valet av identitet kan styras genom kodval på mobiltelefonens knappsats (s. 3, 2 st.). Medflyttnings- resp. vidareflyttningsfunktionen utnyttjas inte för aktivering/deaktivering i detta alternativ. Inte heller i fråga om styrningssättet innefattar därför kraven 1 något patentmotiverande.

Sammantaget anger sålunda inte något av de båda kraven 1 en patenterbar uppfinning.

Vid angivna förhållanden skall invändarnas talan bifallas och ansökningen avslås.

Lennarth Törnroth Roland Halvorsen Rune Näsman

Referent Skiljaktig;

se prot.

ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE, se bilaga 2 (Formulär A)

Målet föredras av referenten och avgörs, se dom.

Patenträttsrådet Näsman är skiljaktig och anför:

Uppfinningen avser ett digitalt mobiltelefonsystem där en abonnent kan använda två eller flera olika mobilterminaler (mobiltelefoner). Såsom anges i beskrivningen var man för att kunna använda två mobilterminaler tidigare hänvisad till att utnyttja två abonnemang med var sitt abonnentkort, vilket dock har uppenbara nackdelar. Det problem som skulle lösas var att på ett enda abonnemang kunna använda två eller flera olika mobilterminaler med var sitt abonnentkort och styra inkommande samtal till en av terminalerna. Den lösning som patentkravet 1 enligt förstahandsyrkandet anvisar är att abonnemanget är tillordnat åtminstone två abonnentkort (SIM) med olika identitetsnummer, vilka är anordnade att aktiveras för att vid placering i en mobilterminal öppna denna både för inkommande och utgående trafik, varvid då ett av korten är aktiverat det andra är deaktiverat för att vid placering i en mobilterminal endast öppna denna för utgående trafik och varvid abonnentregistret är anordnat att på order av abonnenten styra nämnda aktivering och deaktivering av korten.

Den i målet anförda svenska patentskriften 467 559 (Dl) avser lösningen på ett annat problem, nämligen hur olika kategorier av samtal skall kunna särskiljas när en enda mobilterminal används. Den av D1 angivna problemlösningen är att en abonnentidenititetsmodul (SIM) tillordnas åtminstone två olika identiteter, eller mer konkret uttryckt att två mikrochip anordnas på ett och samma kort. Enligt min uppfattning ger denna lösning ingen anvisning till att lösa problemet att på ett abonnemang kunna använda två eller flera mobilterminaler med var sitt abonnentkort med angiven styrning av inkommande samtal.

Jag är inte heller enig med majoriteten i dess problem – lösningsanalys i den del den innebär att det är uppenbart för fackmannen att problemlösningen måste bygga på att abonnenten får tillgång till abonnentkort som kan användas i respektive telefoner – i den meningen att abonnenten får tillgång till mer en ett abonnentkort. D1 ger ingen anvisning om detta och jag finner det inte styrkt att fackmannen utifrån sina kunskaper skulle föreslå detta.

Det har av invändarna gjorts gällande att fackmannen kunde inse att det i D1 visade SIM-kortet kan delas, varvid delarna skulle kunna användas i var sin mobilterminal, liksom att flera kort av i D1 angivet slag skulle kunna utnyttjas till ett abonnemang. Några anvisningar om detta framgår dock inte vare sig från D1 eller från övrig i målet anförd känd teknik. Det är inte heller visat att fackmannakunnandet skulle leda fram till dessa förslag. Att med sådana resonemang härleda uppfinningen ur D1 är därför en otillåten efterhandsanalys.

Mot bakgrund av det anförda finner jag att en patenterbar uppfinning föreligger och upprätthåller patentet med förstahandsyrkandets patentkrav ingivna den 17 november 1998.

Som ovan

Lennarth Törnroth

EE Visa mer Visa mindre