Patentbesvärsrättens avgöranden

Register över Patentbesvärsrättens mål och avgöranden från 1989 till och med den 31 augusti 2016.
För äldre avgöranden, kontakta Stockholms tingsrätts arkiv.

Tillbaka

Patentbesvärsrätten

Mål

Målnr: 96-417

Beslutsdatum: 1997-04-30

Lagakraft: 1987-06-30

Målet gäller: Yrkande om överföring av patentansökan 8904005-9 på grund av bättre rätt.

Ink datum: 1996-06-12

Reg datum: -

Överklagat: -

PRV:s nummer: 8904005-9

PRV beslutsdag: 1996-04-12

Överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen

Mål nr: -

Beslut: -

Klass: -

Juridiska sökord: -

Tekniska sökord: -

Lagrum: 18 § patentlagen (1967:837)

Måltyp: patent

Utgång: bifall

Beslutskategori: intressant

Klagande

Klagandetyp: sökande

Namn: LS

Ombud: Skarborg,Carl, Advokatfirman Skarborg & Partners AB

Fler Klagande: -

Motpart

Namn: MT

Ombud: -

Fler Motparter: -

Referat: Genom utredningen i målet har ansetts styrkt att Thomé i egenskap av uppfinnare haft bättre rätt till uppfinningen enligt patentkraven 1, 4, 5 och 6 samt delad rätt till uppfinningen jämte Sjöblom som härleder sin rätt från Adolfssons meduppfinnarskap enligt kraven 2 och 3.

Referat fortsättning : -

Text: YRKANDEN

LS har yrkat att Patentbesvärsrätten med undanröjande av Patentverkets beslut avslår MTs yrkande att ansökningen skall överföras på honom. LS har som grund

härför åberopat i första hand att han själv är ensam uppfinnare till den patentsökta anordningen för lagring av talmeddelanden och i andra hand att han själv och Adolfsson gemensamt uppfunnit denna, varvid Adolfssons andel överlåtits på LS.

MT har bestritt ändring.

I målet har hållits muntlig förhandling.

Patentbesvärsrätten ändrar på så sätt överklagade beslutet att MT skall anses som ensam sökande såvitt gäller uppfinningarna enligt patentkraven 1, 4, 5 och 6 samt som sökande jämte LS såvitt gäller uppfinningarna enligt patentkraven 2 och 3.

SKÄL

Den omtvistade ansökningen innehåller sex patentkrav. Kravet 1 har följande lydelse:

Anordning för lagring av talmeddelanden vid en operatörsmanövrerbar mottagningsstation, t.ex. en alarmeringscentral, innefattande digitala minnesorgan för lagring av talmeddelandena och varje talmeddelandes ankomsttidpunkt, organ med A/D- respektive D/A omvandlare för in/utmatningen av nämnda talmeddelanden, samt organ för sökning och återvinning av den lagrade informationen, kännetecknad av,

- ett korttidsminne av halvledartyp för korttidslagring av mottagna meddelanden,

- en utgång till ett arkivminne för långtidslagring/arkivering av talmeddelanden som överförts från korttidsminnet,

- operatörsorgan för att selektivt etablera en raderings/överskrivningsspärr för ett i korttidsminnet lagrat talmeddelande, samt

- medel för automatisk eller operatörskommandostyrd överföring av ett spärrat talmeddelande från korttidsminnet till arkivminnet.

Av uppfinningarna enligt övriga patentkrav avser kraven 2 och 3 utformningen av spärrfunktionen i förening med vissa tid- och adresskoder. Kravet 4 avser en anordning för omvandling av tidkoderna till artificiellt tal. Uppfinningen enligt kravet 5 består i att korttidsminnet är cykliskt resp. att arkivminnet medger lagring av talmeddelanden från flera korttidsminnen (fleroperatörssystem). Kravet 6 innebär att tallagringsanordningen styrs av en mikroprocessorbaserad enhet.

Av utredningen i målet framgår bl.a. MT var under tiden november 1985 till februari 1990 anställd hos Proffsljud & Elektronik i Stockholm AB (Proffsljud). Den 27 november 1989 lämnade han in en ansökan om patent på en anordning för lagring av talmeddelanden. I ansökan angavs Proffsljud som sökande och MT som uppfinnare. Sedan MT slutat sin anställning hos Proffsljud uppkom tvist om vem som var uppfinnare till den patentsökta anordningen. Efter överlåtelse från Proffsljud antecknades LS som sökande. Sedan MT yrkat att få ansökningen överförd på sig beslutade Patentverket – efter olika handläggningsfel med påföljande återförvisningar från Patentbesvärsrätten – genom överklagade beslutet att överföra ansökningen på MT eftersom verket funnit honom vara uppfinnare till den patentsökta anordningen.

LS har i Patentbesvärsrätten bl.a. anfört: Det var han själv som vid telefonsamtal med Peter Forsell, anställd vid Televerket, i mars 1989 fick idén till att en digital bandspelare skulle förses med korttidsminne av halvledartyp för korttidslagring av meddelanden och en utgång till ett arkivminne för långtidslagring av talmeddelanden som överförts från kortidsminnet. Eftersom LS inte ansåg att någon på Proffsljud hade kompetens att förverkliga hans idéer kontaktades Adolfsson som enligt Forsell skulle besitta erforderlig kompetens. Vid ett möte senare under våren hållet i Stockholm deltog LS, MT och Adolfsson. Vid detta möte fick LS idén till ett operatörsorgan för att selektivt etablera en raderings/överskrivningsspärr för ett i korttidsminnet lagrat meddelande.

MT har bl.a. uppgivit: Det är han som ensam var idégivare till den patentsökta uppfinningen. Han hade under lång tid arbetat med analog bandspelarutrustning och började tidigt intressera sig för möjligheten att konstruera en digital recorder. Genom kundkontakter med larmcentralen och polisen i Västerås under hösten 1988 insåg han behovet av långtidslagring av meddelanden. Tanken på en "arkivutgång" från det fasta recorderminnet till ett externt minne uppkom därefter. Av kostnadsskäl var det nödvändigt att minimera minnesvolymen i det fasta minnet (korttidsminnet) till en halvtimme. För att inte viktig information skulle spelas över kom han på idén att en raderingsspärr borde införas i korttidsminnet. Han var under den nu aktuella tiden också sysselsatt med en bandspelarutrustning som Televerket beställt vilken var av analog typ och inte innefattade arkivutgång och raderingsspärr. Televerket visade sig emellertid ha intresse för den digitala recordern. För att få leveransen av denna till Televerket färdig i tid behövde MT hjälp med skrivning av mjukvara samt konstruktion av lämplig standardiserad mikroprocessordel. Adolfsson anlitades för att hjälpa honom med detta.

Följande bevisning har åberopats:

MT:

1. Fem intyg från bl.a. kunder till Proffsljud och från samtidigt med honom anställda personer i bolaget som intygar att MT besitter den erforderliga kompetensen för att kunna vara idégivare till uppfinningen samt en rapport från Forsell (aktbil 27 33 i Patentbesvärsrättens mål nr 91 390).

2. Brev från Adolfsson till MT den 9 april 1991 där Adolfsson uppgivit att tankearbetet beträffande bandspelarens funktioner i mycket var ett grupparbete men att han för sin del inte kommit på korttidsminnesidén, utgången för att lagra på annat media eller medel för att göra detta (= aktbil. 6).

3. Minnesanteckningar av MTs dåvarande ombud Hans Ursing avseende telefonsamtal som denne haft med Adolfsson den 26 april 1990 om Adolfssons roll i arbetet på den patentsökta recordern och om den överlåtelse av uppfinningen denne gjort till Proffsljud (aktbil. 34 i mål nr 91 390).

LS:

1. Vittnesförhör under ed med Adolfsson varvid denne uppgivit bl.a. följande: Han har inte kunnat ange vem som fick idén till den omtvistade uppfinningen. Den långa tid som gått gör det svårt att i detalj minnas vad som avhandlades. Hans minnesbild är att uppfinningskonceptet fanns färdigt före stockholmsmötet men att det praktiska förverkligandet av konceptet återstod och att någon färdig kravspecifikation inte fanns dessförinnan. LS beskrev idén när han ringde upp Adolfsson före mötet. Vid detta testades olika infall och idéer för att komma fram till vad Adolfsson praktiskt skulle utföra. Han uppfattade att LSs kompetens var sådan att denne insåg att en överskrivningsspärr kunde användas om risk för överskrivning av information i korttidsminnet förelåg. Däremot ansåg han att LS saknade kompetens för att inse att behovet av sådan spärr var beroende av den begränsning i mikroprocessorkapacitet som utgjorde utgångspunkt för uppfinningen. Han har känt obehag av att LS och MT blivit ovänner beträffande uppfinningen och ville själv inte ha något med detta att göra.

2. Frågeformulär ingivet till Patentbesvärsrätten den 20 maj 1992 där Adolfsson besvarat frågor ställda av Proffsljud (bilaga till aktbil. 12).

3. Två dokument (aktbil. 3 och aktbil. 4), daterade i april till juni 1989, vilka utarbetats av Adolfsson i samband med arbetet på den digitala recordern. Av dessa utgör det ena en kortfattad teknisk beskrivning och det andra visar en kretslösning för en anpassningskrets samt innefattar programflödesscheman.

4. Brev den 10 mars 1993 från Peter Forsell där denne intygar att LS vid telefonsamtal med honom i mars 1989 framfört idén att inspelade meddelanden skulle kunna snabböverföras till ett långtidsminne (bilaga till aktbil. 6).

5. Brev från Adolfsson till LS, daterat 10 juni 1996 (aktbil. 6). I brevet anför Adolfsson bl.a. att han vid det praktiska arbetet inte haft någon större nytta av MT och att idén till uppfinningen utkristalliserades vid tidigare nämnda möte i Stockholm.

Med utgångspunkt i vad som sålunda åberopats och eljest framgår av utredningen gör Patentbesvärsrätten följande bedömning.

Vad först angår bevisbördefrågan framgår av 18 § patentlagen att den som yrkar överföring måste visa att han har bättre rätt till uppfinningen än sökanden.

Utredningen ger visserligen inte stöd för att det vid patentansökningens ingivande till Patentverket den 27 november 1989 skulle ha varit ett misstag att Proffsljud angavs som sökande och därmed skulle bli innehavare av det sökta patentet. Detta förhållande talar emellertid inte emot att också uppgiften om MT såsom uppfinnare var riktig. De uppgifter MT lämnat om sin anställning och arbetsuppgifter hos Proffsljud innebär nämligen att bolaget enligt 3 § 1 st lagen (1949:345) om arbetstagares uppfinningar hade rätt att förvärva uppfinningen. När tvist mellan bolaget och MT uppstod sedan ansökningen ingetts anmälde också bolaget ett eventuellt intresse av sådant förvärv men fullföljde inte detta enligt 5 § 1 st nämnda lag. Med hänsyn härtill och då det av utredningen inte framgår att Proffsljud vid ansökningstidpunkten på annat sätt skulle ha förvärvat uppfinningen följer med presumtionen att LS som efterträdare till Proffsljud skall anses som sökande inte nödvändigtvis någon presumtion till LSs förmån när det gäller tvisten om vem som är rätt uppfinnare. Vad vidare gäller bevisbördan i målet är att märka att när Adolfsson så småningom anmäldes såsom uppfinnare med åberopande av att denne överlåtit sin rätt till Proffsljud framgår av den då ingivna överlåtelsehandlingen att Adolfsson uttryckt sig så att den överlåtna uppfinningen gjorts av honom "i samarbete med" Proffsljud, dvs. överlåtelsen utesluter inte att MT varit meduppfinnare. Överlåtelsen kan alltså inte i målet göras gällande mot MT med mindre det har visats vad Adolfsson och LS själva bidragit med i uppfinningsarbetet.

Vad vidare angår bevisvärderingen måste med hänsyn till att närmare åtta år förflutit sedan uppfinningen gjordes större tilltro fästas vid uppgifter som lämnats i närmare anslutning till patentansökningens ingivande än till senare nytillkomna eller ändrade uppgifter.

Det är ostridigt att MT haft Proffsljuds uppdrag att ge in och utforma patentansökningen i samarbete med patentingenjören Hans Holmgren. Med hänsyn till de kvalificerade kunskaper om den patentsökta anordningens bakgrund och syfte, om de tekniska problem som skulle lösas samt om anordningens utformning, vilka kunskaper behövts för att ge uppfinningsdefinitionerna i patentansökningen en adekvat utformning skulle det ha framstått som riskabelt att lämna uppdraget till en person som inte själv medverkat i uppfinningsarbetet och som därmed inte hade den bästa kunskapen. Således talar det nu berörda förhållandet starkt för att MT haft en central roll när det gäller tillkomsten av i varje fall den grundläggande uppfinningen enligt kravet 1. Vidare har MT sedan ansökningstillfället konsekvent hävdat att det är han som är uppfinnare till den patentsökta anordningen. Han har också utförligt beskrivit hur han kommit fram till de olika särdragen i kravet 1. De intyg MT åberopat och som lämnats av bl.a. personer som varit anställda hos Proffsljud samtidigt med MT, vars innehåll i sig inte bestritts av LS, styrker vidare MTs uppgift att han som den ende inom Proffsljud haft den erforderliga tekniska kompetensen och stöder likaså MTs uppgift att han var ansvarig för uppfinningsprojektet. Också den tekniska redovisning som görs i patentansökningens beskrivning, t.ex. ifråga om varför ett halvledarminne var att föredra framför annan typ av korttidsminne belägger MTs kompetens.

Vad gäller Adolfssons medverkan utesluter redan hans uttalande i brevet den 9 april 1991 till MT, att han "inte kommit på korttidsminnesidén, utgången för att lagra på annat media eller medel för att göra detta", att Adolfsson har varit ensam uppfinnare. Brevet i sin helhet ger heller inget stöd för att han skulle haft del i framtagandet av det i patentkravet 1 angivna uppfinningskonceptet utan visar snarare att han haft sådana konstruktions- och programmeringsuppgifter som ligger inom fackmannens normala kunnande och därför inte konstituerar något av uppfinningskaraktär. Att Adolfssons insatser varit av detta slag stöds också av den uppräkning han gjort i sitt ovan nämnda brev den 10 juni 1996 till LS. Adolfsson har uppenbarligen felaktigt varit i den tron att också sådana åtgärder ingår i det patenträttsliga uppfinningsbegreppet. Mot denna bakgrund får även de ja- och nejsvar som han lämnat i ett av LS den 20 maj 1992 ingivet frågeformulär rörande tillkomsten av den patentsökta anordningen bedömas med stor försiktighet. De båda ytterligare dokument (aktbil 3 och 4) som LS åberopat ifråga om Adolfssons roll och som upprättats av Adolfsson själv under hans medverkan i arbetet med att konstruera den patentsökta anordningen saknar funktionsbeskrivningar och är alltför kortfattade för att ge stöd för att Adolfsson skulle ha varit uppfinnare ensam eller meduppfinnare till den patentsökta anordningen. Sammantaget med att Adolfsson i vittnesförhöret inte lämnat upplysningar som medför annan slutsats får utredningen anses varken stödja eller utesluta att Adolfsson haft del i den patentsökta anordningens tillkomst. Utredningen visar däremot att Adolfsson i vart fall inte varit ensam uppfinnare.

LS har allteftersom handläggningen framskridit uppgivit olika uppfinnare till den patentsökta anordningen. Av den tidigare skriftväxlingen i målet synes framgå att han möjligen accepterade att MT stod som uppfinnare. Senare har han angivit såväl Adolfsson som Forsell som uppfinnare, för att slutligen stanna vid att det var han själv som fick idén. Delvis kan detta möjligen ursäktas med att han, liksom Adolfsson, svävat i villfarelse om innebörden i det patenträttsliga uppfinningsbegreppet. Men detta gäller i varje fall inte i fråga om den i uppfinningen enligt kravet 1 kritiska användningen av en raderings-/överskrivningsspärr. Sålunda har LS i en inlaga den 23 november 1993 och med hänvisning till det ovannämnda frågeformuläret hänfört detta särdrag till Adolfsson. Enligt frågeformuläret har kravet på sådan spärr diskuterats fram först på stockholmsmötet. I sin inlaga den 20 november 1996 påstår LS däremot att det var han själv tillsammans med Forsell som först kläckte idén med överspelningsspärr. Samtalet med Forsell skulle enligt LS ha skett den 23 mars 1989. Forsell har emellertid i den av MT åberopade rapporten i augusti 1992 angett att det var i maj 1989 som han framställde önskemål till Proffsljud om att ta fram en digital recorder, vilket således innebär att Forsell dessförinnan inte skulle ha kunnat diskutera användningen av någon överskrivningsspärr.

Mot att LS är upphovsman till den i kravet 1 angivna uppfinningskombinationen med halvledarminnet och överskrivningsspärren som avgörande särdrag talar vidare att utredningen inte stöder att han vid den tiden hade de erforderliga tekniska kunskaperna. Som MT övertygande utrett vid den muntliga förhandlingen har behovet av spärr varit betingat enbart av den av kostnadsskäl begränsade processorkapaciteten med ett minne som lagrade endast 64 meddelanden och att spärren alltså ej behövts om en tillräckligt kraftfull processor stått till buds. Adolfsson har i förhöret med honom uttalat att han trodde LS inte ha tillräcklig kunskap för att inse detta.

Vid ovan angivna förhållanden får det i erforderlig grad anses klarlagt att MT har bättre rätt än LS till i vart fall uppfinningen enligt kravet 1. Med hänsyn till dels den nära kopplingen mellan denna uppfinning och uppfinningarna enligt kraven 4, 5 och 6, dels vad som om dessa framgår av utredningen bör också dessa uppfinningar tillfalla MT.

Vad gäller uppfinningarna enligt de återstående patentkraven 2 och 3 har MT inte utvecklat sin talan i annan mån än att han gjort gällande att Adolfssons programmeringsarbete ifråga om spärrkod och långtidslagring ännu återstod när patentansökningen gavs in (se särskilt aktbil 9 i mål 91 390, s. 2 f). Detta arbete gällde främst realiseringen av uppfinningarna enligt kraven 2 och 3 som huvudsakligen hänför sig till mjukvara. MTs påstående utesluter emellertid inte att han, som anlitat Adolfsson som mjukvarukonsult, eftersom han själv främst hade konstruktionskompetens ifråga om hårdvara, överlagt eller samarbetat med Adolfsson om hur de övergripande mjukvarufunktionerna skulle utformas eftersom Adolfsson fanns tillgänglig under lång tid innan patentansökningen gavs in. LS har också konsekvent hänfört dessa patentkrav till Adolfsson. Mot bakgrund av det nu anförda och utredningen i övrigt får MT anses ha visat bättre rätt än LS endast till andel i uppfinningarna enligt kraven 2 och 3.

Sammanfattningsvis skall sålunda MT anses som sökande såvitt gäller uppfinningarna enligt kraven 1, 4, 5 och 6 samt som medsökande såvitt gäller uppfinningarna enligt kraven 2 och 3. LS skall anses som medsökande ifråga om uppfinningarna enligt kraven 2 och 3, varvid han härleder sin rätt från Adolfssons meduppfinnarskap i dessa.

Lennarth Törnroth Jeanette Bäckvall Sten Ove Henningsson

Referent

Enhälligt

BESVÄRSHÄNVISNING, se bilaga (Formulär B)

ak Visa mer Visa mindre